“Mot Djurgården var det HIF mot alla. Nu är det HIF mot sig självt. Hittar man inga fiender eller gnista snart, hittar man snart inte längre sig själv i Allsvenskan”
Något högt smällde igår på Olympia. Det var inte de där tuffa grabbarna på 37:an som med knutna nävar slog mot reklamskylten på väggen bakom så att ljudet av reklamplåt ekade. Inte heller var det ljudet av röda sittplatsstolar som med våld slogs ihop. Utan det som hördes var HIF:s Allsvenska timglas som sprack och nu väller sanden överallt. På Olof Mellbergs arbetsbord, över det gröna gräset och inte minst över Helsingborgs IF:s kreativitet och anfallsspel. Paniken över möjligheten till förlust blev större än viljan till vinst och då blir det otroligt svårt att spela fotboll. Då spelar det inte någon roll hur mycket Spelvilja, taktiska lösningar och variationer som Olof Mellberg försöker mata ner i sin röda köttkvarn utan då kommer alltid paniken stå i vägen för slutresultatet. För sanningen är den att HIF ska tacka sin lyckliga stjärna, Alex Nilsson för att det inte blev förlust igår, en förlust som hade kunnat innebära att HIF:s öde hade avgjorts, förseglats och levererats betydligt tidigare än vad som räknats med. För HIF handlar det numera att samla ihop så mycket sand som möjligt, klistra ihop glasskärvorna så att HIF:s Allsvenska timglas ens har existensberättigande och det måste man antagligen göra samtidigt som man hoppas på att andra Allsvenska lags sand rinner ut fortare än ens egna.
HIF:s 3-5-2/5-3-2 kan mycket möjligt vara vägen till framgång i höst men matchen mot Kalmar gav inga jätteindikationer på att så är fallet mot “sämre” lag. Man har mycket boll, man kan förflytta den runt om inom laget, man kan flytta den från en sida till en annan, men utöver det hände faktiskt inte särskilt mycket. Olof Mellberg är just nu Svensk fotbolls svar på Claude Monet, impressionismens mästare. Konstnären som hade förmågan att måla näckrosor, näckrosor som på avstånd ser väldigt vackra ut, men när man under Vernissagen på knarrande parkettgolv tar ett par steg fram till målningen inser man att det i slutändan bara är duttat med färg på ett ark utan detaljskicklighet. I Allsvenskans Utställning spelar sådana saker ingen roll. Då kan Olof Mellberg, iklädd polokrage skrocka högt för sig själv hur mycket han vill om sitt verk. Men i den här ligan finns det ibland lag som med Gällivare-häng, snus i käften och Hockeykeps snabbt kan riva ner sådana verk med destruktiv och snabb fotboll. Kalmar är ett sådant lag. Du kan kalla dem för ociviliserade bönder men det var faktiskt bara Alex Nilssons ben som stoppade samma bönder från att stiga på sin traktor med 3 poäng och lämna HIF på nedflyttningsplats.
Både jag och HIF lider av omständigheterna. För jag saknar de tuffa grabbarna på 37:an som slår mot reklamplåten från min ungdom som nu tagit plats på Södra stå. Jag saknar ljudet av att röda stolar slår mot varandras stolsryggar. Jag saknar mitt Olympia. Det gör jag även om ljuden som nämnts ovan är ljud av besvikelse och sorg. Tyvärr tror jag att HIF lider en större förlust av sin publik än andra lag. HIF och Olof Mellberg vill spela sin fotboll med intensitet och fart, hela spelidén bygger på dessa två element. Två element som för övrigt ofta har tagit stor plats på Olympia genom åren då det ligger i klubbens själva DNA att spela med just fart. För ett år sedan spelade Kalmar och HIF en höstmatch på Olympia, i ett mycket liknande läge där båda lagen var i botten, Då skrev jag såhär i en krönika på en konkurrerande hemsida:
“En rödblå spelare får bollen vid halvplan, tittar upp och spelar bollen hem till backlinjen. “Äeh!” den kollektiva besvikelsen gör sig hörd på Olympia i form av det där uttrycket som bara en långsida av Helsingborgs-ättade Farbröder i 50 årsåldern kan göra. Ett par minuter senare får Armin Gigovic bollen vid mittcirkeln, gör sin man och spelar ut den till en av yttrarna. Spridda applåder hörs.”
Sådana ögonblick finns inte länge, utan är bara ett minne blott. HIF har ofta haft sin aorta i sin publik oavsett om ljudet kommer från södra eller västra. Olympias publik är betydligt mer gnällig än på andra ställen. Hade matchen igår spelats med publik hade du hört att det visslats, buats och farbröder på läktarna hade skickat en orkanvind av klagan, hård nog att kantra en Scandlines-båt. Samtidigt ligger HIF:s problem i att skapa sin egna intensitet och desperation utan publiken. Den måste synas i benen på varenda spelare. Jag vill se furie-löpningar längs kanten, spelare som hoppar upp och ner i frustration likt matadoren i Tjuren Ferdinand efter varje felaktigt domslut och jag vill se en tränare som ekar över planen. Det gjorde det inte igår. Mot Djurgården var det HIF mot alla. Nu är det HIF mot sig självt. Hittar man inga fiender eller gnista snart, hittar man snart inte längre sig själv i Allsvenskan.
Min Twitter: AnthonyThrn
AOH drivs, sedan 2009, på ideéll basis. Vill du ge oss en applåd kan du alltid swisha en slant till 0703890866. Tack!
Det kommer en total uppgivenhet över mig och jag orkar inte ens skrika “Kom igen grabbar” hemma i TV-soffan. Jag inser att det inte finns något som kan göras med dessa vilsna och rädda fotbollsspelare. Både spelarna och vi självplågare som tvingas titta på, ger upp och inser att HIF är det sämsta laget i AS. Med det här spelet så åker vi ut direkt. Den övergripande känslan är att det är svårt att ta till sig och förstå.
Sedan gör jag försök att börjar “dissekera” matchen. Övertaget i första halvlek känns som en chimär. KFF höll bara igen och lät HIF ha bollen. HIF tog i och för sig ledningen. Visst hade HIF spelövertag men spelet var förvånansvärt fantasilöst. Okej, emellanåt så kom det riktigt bra inspel från kanterna, men det var övervägande långa inspel från centrala del av planen och långt från mål som inte gav några direkta målchanser. Andra halvlek var till största delen ett rent mörker och alla har nog samma uppfattning om HIF:s problem. Och dessa byten. Alldeles för sent och det känns som att OM bara slänger in några spelare och hoppas på det bästa. Jag hoppas på turen och ger egentligen inte upp, men det hjälper inte att sova på saken när det första jag tänker på när jag vaknar är HIF.