Kanske minns vi alltid Påskbergsvallen…

”Mitt i all panik, rädsla och desperation kunde man igår finna en identitet i HIF igen. En identitet där HIF spelar en attraktiv, snabb och intensiv fotboll. Så där som man alltid vill att HIF ska spela”

Hans sulor smattrar mot Olympiafältets matta. Frustandet skålrar ut från hans rödflammiga kinder. Han ser bestämd ut, rensar bort bollen och Mellberg berömmer honom från sidan. En stilla undran får kraft inom mig, noteras i mitt lilla anteckningsblock och förevigas i form av en kort och koncis frågeställning i en träningsrapport. Alex Timossi som Wingback på Måndag? 1980 i Lake Placid kliver en smått hårfager Herb Brooks ut i USA:s omklädningsrum och säger “Great moments are born from great opportunities”. Jag vet inte om Mellberg med klingande Västgötska i ett slitet omklädningsrum på Påskbergsvallen talade om för samme Timossi att stora ögonblick föds ur stora möjligheter, jag vet inte heller om ett sådant ögonblick en kall septemberkväll i Varberg är särskilt cinematiskt tilltalande, däremot vet jag att jag inte bryr mig om hur det gick till. Jag vet bara att Alex Timossi var väldigt, väldigt duktig igår. Jag vet också att han var långt ifrån den ende unge HIF:aren som en gång föddes i Skåne län, tog sig igenom HIF:s plantskola för att igår springa runt med examenshatt. Max Svensson från Teckomatorp löpte sönder Varbergs försvar. Jakob Voelkerling Persson från Trelleborg blödde rött HIF-blod ur munnen. Säsongens stora sorgebarn Armin Gigovic från Landskrona dominerade mitten och slog helt plötsligt passningar så att ögonen tårades. För visst stod vi där och tittade på, skinande av stolthet medan stora delar Akademi-Alumni skrev vacker HIF-poesi i Varberg.

HIF:s bästa spelare för säsongen har hitintills varit spelare som inför året aldrig spelat i HIF. I längden är det inte hållbart. Igår var äntligen HIF:s bästa spelare, spelare med HIF i sin DNA-sträng. För innan kvällen var slut, när vi började ställa oss frågan “Jaha… Det här är ju bra och så men på vilket sätt tappar vi tre poäng den här gången?“. Då klev Doktorshatt Jönsson och Doktorshatt Landgren fram och fick oss alla att dra på ett leende som vi sällan gjort detta år. För det som dessa två stod för i matchminut 81′ var lika vackert som när solen går ner vid Sundet. Kära Rasmus, en gång gjorde du hattrick på Råsunda. Du studsade fram och skrattade när målen rullades in ett efter ett. Då slog Andreas Landgren fram passningen till 1-0. Kära Andreas, en gång gjorde du 8-0 mot Halmstad på Olympia. Då jublade du inte ens, utan du bara log och famnade om dina lagkamrater. Du jublade inte igår heller. Du bara log och famnade om Rasmus när han än en gång skrattade och studsade fram, trots att det var din passning som var så vacker och underskön att den kunde fått Grekiska gudinnan Helena att rodna.

Mitt i allt det vackra finns det dock en tabellsituation som fortfarande är långt ifrån särskilt tjusig. HIF behövde vinsten igår annars hade man varit täckt i bottenstridens tjära och dynga, den typen av dynga som föder panik och desperation. Situationen är fortfarande allvarlig och kräver fortfarande en viss form av desperation då en hel stad oroar sig över en höst där HIF i takt med att löven faller, också faller djupare i seriesystemet. Men spelet igår gav istället en varm kopp med buljong och en filt samtidigt som en mjuk röst säger att allting kanske kommer att lösa sig i slutändan. För mitt i all panik, rädsla och desperation kunde man igår finna en identitet i HIF igen. En identitet där HIF spelar en attraktiv, snabb och intensiv fotboll. Så där som man alltid vill att HIF ska spela. Så där som HIF har haft så förbannat svårt för att spela detta år. Spelarna som igår stod vid identitetskontrollen och lämnade över fingeravtryck och spelidé var spelare som HIF fostrat och skapat under flera generationer. Tidigare i år har spelare som Mix Diskerud och Martin Olsson, utan HIF-identitet, ibland fått dra det tyngsta lasset i 90 minuter. Då kan man med nostalgi på hjärnbarken minnas Rasmus briljans på Råsunda eller när när HIF slog Halmstad med 9-0 på Olympia. Men kanske kommer vi i framtiden minnas gårkvällen på Påskbergsvallen. Kanske för att det var kvällen som Armin Gigovic slutligen visade alla vilken sällsynt talang han verkligen är. Kanske för att det var kvällen som HIF äntligen levde upp till sin identitet ett år som detta.  Eller… Kanske, kanske för att det var kvällen som lyckan vände till HIF:s fördel igen.

 

Min Twitter: AnthonyThrn