HIF förlorade inte sin säsong igår…

I en rättvis värld hade HIF vunnit mot Östersund. I en rättvis värld hade Rasmus Jönsson lagt in 1-0. I en rättvis värld hade vi alla stått på Södra Stå och förälskat oss i Anthony Van Den Hurks teknik och briljans.

I en rättvis värld hade HIF spelat mot ett annat lag igår. I en rättvis värld hade Östersunds FK förpassats till fotbollens elefantkyrkogård. Jag är numera övertygad att Fotbollsgudarna är fullblods masochister. Eller så är jag själv det. För jag orkar snart inte längre. Jag är på riktigt åksjuk av att konstant famla mellan fullständig optimism och total depression och dystopi. Jag vet inte vad jag jagar ens längre? Ett tillfälligt rus? Oavbruten lycka? Breaking News: Konstant lycka finns inte. Skatten vid regnbågens ände är lögn. Jag minns fortfarande när jag i 14 års-åldern satt på 36:an i höstkylan och såg alla glada människor som i ren frenesi sprang över Olympias gröna gräs fram till Markus Holgersson och Erlend Hanstveit och gav dessa en varm guldkram. Där var vi. Vid toppen på Svensk Fotboll. Ändå fanns den där smått absurda och nästan avskyvärda tanken som är nersolkad av pessimism i bakhuvudet: Att det där laget aldrig har en chans på Champions League spel. Kanske behöver jag professionell hjälp?

 

Igår spelade HIF bra. Kanske inte suveränt men ändå bra. Normalt sett brukar “Bra” leda till 3 poäng men för HIF just den här dagen och just den här helvetes, avgrunds, från Hades direktsänt buds-Säsongen gör det inte det. Till råga på allt stod flera spelare för 90 minutare som var riktigt bra. För andra matchen i rad förundrades jag över Armin Gigovic. Han som tidigare under säsongen verkade gå runt på Nyquil har nu vaknat upp och levererar passningar så att man bara måste sitta där och le. Det finns ibland en smått barnslig fanatism kring ungdomar som har stor potential. Men Armin Gigovic har under de två senaste matcherna återigen visat att han har en närmast enastående talang. Världen kommer faktiskt kännas lite orättvis om han inte får lyckas. Anthony Van Den Hurk sen… Jag tror faktiskt inte HIF har haft en så komplett och duktig anfallare sedan Alfred Finnbogason. Fysisk, teknisk och med en förmåga att göra spelare runt om sig ännu bättre med tanke på uppmärksamheten han drar till sig. Hade han dessutom gjort som de flesta andra Allsvenska Anfallare och lagt sig ner vid fysisk kontakt i straffområdet hade han fått med sig en straff igår, kanske till och med två. Straffar som han antagligen kallt hade rullat in.

Det ligger i HIF-supportrars natur att vara pessimistiska. Flera år av nästan parodiskt kaos och styrelse-misstag har gjort att dessa har skaffat sig en mental Airbag för att lindra smärtan när den väl kommer.  Att redan nu ställa sig in på kvalmatcher i December mot vilket lag Masochisterna… Förlåt Fotbollsgudarna nu vill att HIF ställs emot. Dock känns det faktisk mitt i all total olycka och melankoli faktiskt, nästan helt okej. För ser det ut som det gjorde igår borde man inte åka ut. Det finns helt enkelt för mycket kvalitet, för mycket spelmässigt flyt och för mycket taktisk kongruens genom hela laget för att man ska kunna åka ut. Dessutom ser schemat framöver inte heeelt oöverkomligt ut. I en rättvis värld borde därför HIF inte åka ut. Tyvärr finns det en risk att sådana faktorer inte spelar någon roll längre. Det finns en risk att räddningsplankorna, livlinorna och halmstråna helt enkelt är slut nu. Men är det så beror det inte på förlusten igår, utan på grund av att HIF:s inledning på denna säsong var rent ut sagt skandalös och då finns kanske en del som säger att världen är lite rättvis ändå. Kanske är det också hos Fotbollsgudarna som det i slutändan kommer avgöras… För vad är egentligen rättvisa?

 

Min Twitter: AnthonyThrn