Thörn: Jag kan inte gråta på Olympia…

Jag har aldrig gråtit på Olympia. Ett tag funderade jag på om det var omöjligt för mig. Att uppleva något så sorgligt på Olympia att mina näthinnor svämmar över av salta tårar. Sen kom en Premiär 2019. Jag behövde bara höra första strummningen av en gitarr från Björn Helgesson för att bli emotionell. Men faktiskt… Inte ens då började jag gråta. Trots att jag var omringad av vänner, trots att min pappa och lillebror befann sig på en läktare bredvid, trots att min morfar befann sig på Västra. Trots att Björn Helgessons text inte är en låttext, utan en faktisk beskrivning. Inte bara av mitt liv, utan också min väns, min lillebrors och även du som läser denna text. Men det är nog helt omöjligt för mig att gråta på Olympia. Jag kan inte gråta på Olympia eftersom att Olympia alltid är en plats av kärlek. Det är omöjligt att gråta åt något som är evigt. Som alltid finns. Som aldrig lämnar mig. Det är också där man måste ta avstamp nu. I kärleken. Gemensamt ta varandras händer och starta en sällan skådad kärleksrevolution.

“Ur egoistiskt jobbperspektiv krävs ett dussin motivationscoacher för att jag ska uppbåda bevakningsenergi om besök av Stockholmsklubbarna på Olympia och derbyn mot Malmö ersätts av matcher mot Värnamo, Akropolis och Sundsvall nästa säsong” – Marjan Svab, HD. 

Marjan Svab på HD förstår inte hur man som människa kan ha engagemanget att gå upp på Olympia oavsett division eller motstånd. Förstår Marjan Svab inte HIF-supportrars psyke? Förstår han inte hur man kan älska ett lag så mycket att det gör ont? Har han aldrig stått på Södra Stå med sin vän, sin pappa, sin lillebror eller sin morfar och älskat? Då har han inget med HIF att göra. Kärleksrevolutionen måste fortsätta och spridas från människa till människa.

” – Jag märker att du är alldelles rörd Ian?”

“- Det är väldigt stort. Jag kom till HIF som 12-åring och nu får jag vara uppe i A-laget. Det är en dröm som går i uppfyllelse. HIF har alltid funnits i mitt hjärta och att få komma in på den här arenan är så härligt, alltså” 

Ian Petterssons ord med känslomässigt darr på rösten efter sin debut som den yngsta HIF-aren genom historien är så diametralt motsatt Marjan Svabs att dessa ord bör betraktas som en ledstjärna genom klubben. Vill Anthony Van Den Hurk fortsätta spela inför fansen som han säger sig imponeras av? De som älskar honom. Idag, imorgon, för alltid. Nej? Då vill jag faktiskt inte veta av dig längre. Från människa till människa måste denna exorcism fortsätta genom klubben tills du själv står där med frågan stirrandes mot dig i spegeln. För din kärlek till klubben måste vara större än besvikelsen, varje dag.

Styrelsen i HIF ställer sina platser till förfogande. Ett mycket klokt beslut. Hade HIF stannat kvar hade dessa människor aldrig tagit detta steg. Vi supportrar ställs nu inför en unik möjlighet att förändra denna klubben i grunden. Till en plats där människor som förstår individer som dig, mig och Ian kan ta exekutiva beslut om HIF:s framtid. Vi får faktiskt inte slarva bort den möjligheten. Det finns en hel del människor som nu skriker sig hesa över att man vill ha in folk från näringslivet. Som att sådana människor automatiskt löser problemen som HIF nu ställs inför. Så är det inte. Snarare är det så att man behöver folk som förstår fotbollen som fenomen och varför den berör just så många i Helsingborg. Dessutom måste styrelsens arbetssätt förändras. Det är faktiskt i princip omöjligt som supporter att reagera och agera utan insyn. Vad gör en styrelsemedlem i HIF? Vad har ni gjort? Detta året har varit en uppvisning i förtegenhet. Jag har ingen lojalitet till styrelsen, främst då jag inte har någon aning om vad deras plan för HIF är. Så kan det inte få vara längre. Supportrar måste istället nu visa enighet med varandra och visa vägen framåt med kärlek och engagemang som ledord. Låta kärleken ta tillbaka makten från de som förvrängde klubben inifrån.

Tiden framöver kommer att bli tuff. Folk kommer att försöka såra oss, håna oss och splittra oss. HD kommer fortsätta försöka sätta bilden av HIF som en klubb i kaos. Då gäller det att stå emot. Visa att kaoset inte har en chans mot kärleken. Till varandra, till klubben och kulturen. För i skuggan av HD:s redaktionsmöten, Långt inne på HD:s arkiv finns en bild på mig som väldigt, väldigt liten påg tillsammans med min pappa under en av HIF:s träningar. Den pågen finns fortfarande. Djupt inne i hjärtat. Inne i ditt hjärta finns också en liten tös eller en liten påg. Han eller hon som blev kär. Han eller hon som fick lukta på Olympias gräs för första gången. Han eller hon som försökte klamra sig fast vid pappans finger medan ni tillsammans tog de där stapplande stegen upp för Olympias trappor. Vi som sen såg, kände och som aldrig vände oss om igen.

Jag kommer aldrig kunna gråta på Olympia. Jag kommer att fortsätta älska. Idag. Imorgon. Och För evigt.

Min Twitter: AnthonyThrn

AOH drivs, sedan 2009, på ideéll basis. Vill du ge oss en applåd kan du alltid swisha en slant till 0703890866. Tack!