Tyvärr till HIF´s nackdel.
Det var de gamla och rutinerade spelarna som inte stod att känna igen riktigt i derbyt, spelare som Marcus Lantz, Christoffer Andersson, Erik Edman och Mattias Lindström stod inte alls att känna igen.
Marcus Lantz har gått från att vara allsvenskans dominerande härförare och bäste spelare i våras till att vara en duglig innermittfältare. Man slår inte ett så pass bra lag som MFF med en “duglig” innermittfältare. Under andra halvan av säsongen har Marcus varit mycket sparsam med att visa de takter som gjorde honom till kung i våras.
Att Mattias Lindström var tänd det märktes. Övertänd till och med, då kommer man ingen vart utom möjligtvis till ett rött kort som Mattias var snubblande nära att inhösta men den utmärkte domaren Jonas Eriksson hade känsla för matchen och lät Mattias bara syna det gula.
Det står mer och mer klart att det är ungdomarna som bär HIF, spelare som Pär Hansson, Rasmus Jönsson, Marcus Nilsson, Joel Ekstrand, Alexander Gerndt kan alla gå ifrån derbyt med högburna huvuden. De gjorde vad som förväntades av dem och i många fall ännu mer men har inte hela laget en bra dag så slår man inte dagens MFF.
Så är det kört nu?
Visst är det över nu, för inte misslyckas väl MFF att ta 19 poäng av 21 möjliga på de 7 matcher som återstår?
OBS: Ovanstående rader ska läsas med ironi i åtanke.
“It aint over until the fat cats trophy is handed out on the 7th of november”
Jag har nämligen en känsla av att Lars Åke Lagrell får parkera sig vid Center Syd med bucklan den 7 november, så jämnt kommer det att vara ända in till slutet.
Får hoppas att Lantz blir bänkad nästa till fördel för May men tyvärr kommer det inte hända. Hoppas att det inte blir ngn förlängning för Lantz. Som jag sa i somras så börjar Lantz bli gammal och det är bara en tillfällighet att han varit så bra så HIF ska absolut inte möta hans krav.
Man var bombsäker på att just trion med rutinerade rävar i HIF (läs: EDman, Chrisse, Lindström & Lantz) inte skulle vara de som vek ner sig men det var ju pinsamma missade pass på 5-10 meter med bredsidan, ingen satsning i närkamperna och mycket få vunna nickdueller samt rent ut sagt idiotpass som Lantz alldeles för lösa pass som gjorde att MFF kunde bryta & ta ledningen – att sen MFF sjönk ner och bevakde ledningen för att avgöra på övertid är inte så mycket att snacka om: däremot märkligt att HIF och särskilt “rävarna” fortsatte med stressade uppspel för så hårt pressade var dom inte genom hela matchen av MFF, bara då & då…
Sen hade det varit skoj om stinsen – f´låt Assisterande domaren läst på & insett att man ska hellre fria än fälla så Gerndt haft chansen på sina 2 helt felaktiga offsideavblåsningar – han låg i linje på bägge & t.o.m. bakom MFF-backen på den ena av chanserna!
Men sätter man inte sådana chanser som Lindström fick så är man väl inte värd något poäng – men som sagt åmnga poäng kvar att slåss om så det är bara nya tag på måndag & hoppas att DIF kan göra livet surt för de baby-blå…
HIF försökte men MFF var bättre. Resultatet speglar tiden efter uppehållet och är inget att egentligen förvånas över men känslomässigt är det trist! Kanske är det så att HIF idag spelar på den nivå laget klarar? Igår funderade jag på varför yttermittfältarna var så lite med i det offensiva spelet. Lindström hade inte många rätt åt något håll och har haft en nedåtgående kurva senaste månaden. Även Pär Hansson kom fel ovanligt många gånger under matchen och samarbetet mellan honom och backlinjen fungerar inte bra. Hif hade svårt att hålla fast bollen, anfallen blev korta och bollen kom tillbaka snabbt med en MFF:are och satte press på HIF. Jag tyckte nog att långbollandet på Gerndt och Jönsson blev lite förutsägbart och ensidigt och efterlyser hur Connys order genomförs ute på plan för det lät på Conny som om han önskade mer bollinnehav. Men det är klart när Lindström och Andersson sällan lyckades med något så återstod inget annat än Jönsson o Gerndt men ofta blev det ensamma innan Lantz/Gashi orkat följa med upp. Jag håller med om att de rutinerade behöver hålla en högre nivå för att HIF ska klara att fullfölja säsongen som man började.
Det tar tid både för spelare och fans att återhämta sig från en sådan match som den i går. Att se matchen från kortsidan gav ett annorlunda perspektiv på hur spelet egentligen var. Det kändes också som en cupmatch där det gäller vinna eller försvinna, vilket var nog så obehagligt. Att dessutom inse att gammal faktiskt är gammal är inte vad jag behöver som 50-åring. Vad jag kan konstatera, som de flesta, är att framför allt Lantz har tappat och tappar mot unga hungriga spelare. Att ta emot en passning och sedan titta upp för alternativ i en sådan här intensiv match är inte rätt sätt. Att försöka springa ifrån killar som är 14 år yngre är ännu mer fel. Lantz, som ska vara motorn i en sådan här match, är inte längre rätt spelare för ett HIF i topp (har en känsla att det var likadant förra hösten, när HIF gick från första plats under sommaren till en slutlig åttondeplats). Men det hänger inte bara på en spelare. Gamlingarna Andersson och Lindström presterade inte heller något bra spel. Vidare var ett väsentligt problem att det var för långt mellan anfallarna och mittfältarna under större delen av matchen. Det fanns ingen som tog hand om bollarna som kom tillbaka från deras backlinje. Backlinjen och målvakten började för tidigt att slå långa bollar upp till anfallarna.
Ändå är det kvar på näthinnan att vi hade chansen att ta poäng. Friläget för Lindström, någon/några feldömda offsideavblåsningar på bra löpningar från Gerndt, Porcellis halvchans och något till i andra halvlek där HIF tog över.
Jag kan meddela att nu när jag tittar i min fotbollsglaskula visar framtiden att HIF kommer att ta 14 p medan MFF endast tar 6 p under de resterande omgångarna. Vidare så blir inte Conny som Bosse, utan kommer att byta i tid och våga sätta in yngre förmågor i stället som utvecklas.
Att se matcher, som jag huvudsakligen gör, på TV ger andra och helt ofullständiga upplevelser jämfört med att vara på plats. Men vad jag minns från våren fanns det glimrande insatser på Olympia. Ibland under 90 minuter, men åtminstone under perioder i varje match.
Borta var det väl verkligen sisådär, men ett enastående “flow” – inte riktigt synonymt med “flyt” – räddade 3poängare gång på gång.
Fotboll är oerhört mycket ett mentalt krig och det fanns en luft av oövervinnerlighet kring allt man tog sig för.
Jag blev rätt betänksam av vad jag såg i cupmatchen mot AIK på Råsunda under VM – mycket slarv och felpass och missförstånd – men viftade bort det. Det var ju ändå “bara” cupen, det var lite semester… men de negativa tendenserna därifrån har förstärkts och värst av allt är att laget, kollektivt och individuellt, verkar ha tappat den absoluta tron och tilliten på vad man gör, ett inte obekant HIF-syndrom,
Jag vill oerhört gärna ha fel, men det ska till många små mirakel nu, för att de här trenderna ska brytas.