Thörn: “Borta är svammlet. Kvar är kontentan”

”Efter att en gång stått på Södra stå hösten 2016 i fullständing apati efter att ha degraderats till Fotbollsveriges andrasortering, ser jag nu våren 2021 lite fram emot att se HIF spendera en säsong där”

Jag har funderat en tid på om jag har för lätt att bli förälskad i saker som rör HIF. Om det är så att den senaste tidens förhållanden som bara slutat i sorg, förtvivlan och misstro helt enkelt bara skapat den grogrund som krävs för att klubben ska få mig att bli helt förtrollad i förtroligheten. Om ribban är för låg för Lennartsson? Att pressen som alltid funnits utifrån på HIF sakta men säkert slipats bort i det depressionenstäcke som finns över Södra stå. Eller om det helt enkelt bara är så att Lennartsson slutligen har fått supportrar att ge “OK” till att skriva om bilden av klubben till ett projekt. HIF har aldrig varit en klubb som man kommer till och får tid till att skapa saker över en lång tid. I HIF presterar man. Gör du inte det, får du också snabbt höra det. Det vet Jörgen Lennartsson också själv om.

 

Samtidigt är det mycket som känns annorlunda denna gången. Jag skulle kunna skriva en doktorsavhandling om saker som fick mig att skratta, le och nicka uppmuntrunde till under min upplevelse på Olympiafältet igår. Om hur Don Henley en gång skrev låten “New York Minute” om hur tiden på ett märkligt sätt verkar gå snabbare i New York och hur det i Casper Widells huvud istället verkar vara covern “Bårslöv Minute” som Spelas när han är på planen. Han har en fantastiskt förmåga att verka få allting se så enkelt ut, stå vid rätt plats och läsa spelet. Om hur Brandur Hendriksson viftade bort Alhassan Yusufs hand efter en duell som en adelsman viftar bort sin betjänt. Om hur 17-åringen Nils Arvidsson styrde sitt försvar likt Napoleon i målet. Efter att en gång stått på Södra stå hösten 2016 i fullständing apati efter att ha degraderats till Fotbollsveriges andrasortering, ser jag nu våren 2021 lite fram emot att se HIF spendera en säsong där. Men det som verkligen fick mig att spricka upp i ett leende var när jag i den mixade zonen efter matchen fick höra hur varmt Anders Lindegaard pratade om Helsingborgs IF. Hur han kollade på bilderna från guldmatchen 2011 och från derbyt 2012 och bad den smått förvirrade journalisten att bara kolla på bilderna bakom honom. Om hur stolt man ska vara om man representerar HIF och hur stolt han vill att Helsingborgarna ska bli över HIF.

Många tränare pratar ofta om långsiktighet när de är nytillkomna. Det är helt enkelt ett sätt att få fram en mental airbag mot förväntningarna. Skillnaden när Jörgen Lennartsson pratar är att det helt enkelt känns trovärdigt. Det är inte bara jag som kan se att när Jörgen Lennartsson säger att han vill sätta den defensiva biten först, då kan man också se det på planen. Man har i nuläget endast släppt in ett enda mål på försäsongen, och det målet tillkom under minst sagt kontroversiella former. Igår kändes försvarsspelet enormt stabilt. När nu Mattias Lindström och Jörgen Lennartsson säger att de vill bygga offensiven också, då känns också det trovärdigt. Borta är svammlet. Kvar är kontentan. Det känns närmast religöst uppfriskande efter de senaste åren.

 

Om jag har för lätt att bli förälskad i saker som rör HIF? Högst antagligen. Samtidigt är det nu slut på smekmånaden mellan oss båda. Tävlingsperioden är här och det innebär också att Lennartsson måste få klubben att prestera. Det finns mycket som bådar gott. Som kan få vem som helst att skratta, le och nicka uppmuntrunde. Att få supportrar som misströstat, tappat hopp eller villat bort sig i ett hål av depression att se ljust mot framtiden igen. Nu klämtar klockorna på Olympia igen. Om framtiden. Om förhoppningar. Och kanske om framgångar.

 

Min Twitter: AnthonyThrn