Linus Hallenius inför premiären: “Det florerade en massa falska rykten och helt plötsligt fick jag inte träna med laget”

I januari 2016 presenterades han som HIF-spelare och förväntningarna var stora. Tre år blev till ett och när anfallaren lämnade klubben så var degraderingen ett faktum och Hallenius var en av de som fick bära hundhuvudet. AOH satte sig ner med vår förre anfallare för att prata om tiden i HIF, rykten, utmaningar och hur han ser på årets säsong…

Han slog igenom i Sundsvall men det var i Hammarby som karriären tog rejäl fart. Det var i Superettan efter degraderingen från Allsvenskan som Hallenius gjorde stor succé med hela 18 mål på 23 spelade matcher. Framgångarna gjorde att Hallenius blev en av klubbens högst värderade tillgångar. Klubbens ekonomi var samtidigt dålig och pengar behövdes. På sommaren blev det efter många turer klart att Linus Hallenius gick till italienska Serie A-laget Genoa CFC efter att Hammarbys säsong 2010 var fullföljd. För klubben blev det en rekordförsäljning som kunde stabilisera Hammarbys ekonomi. För Linus Hallenius blev det början på ett stort äventyr som skulle ta honom ut i den stora fotbollsvärlden.

Tiden i utlandet blev inte riktigt vad man tänkt sig och, efter spel i Italien och Schweiz, vände anfallaren hemåt inför 2014. Efter spel i Hammarby så stod han plötsligt på Olympias gröna matta som en spetsvärvning i Henrik Larssons lagbygge inför 2016 års säsong. Men året i HIF blev inte riktigt som man hoppats på – varken för Linus, Henrik Larsson eller klubben…

Det blev inte den succé man hade hoppats på i HIF för din del. Hur upplevde du din tid i klubben?

Tanken med flytten var såklart att jag ville komma till en klubb där jag skulle få en viktig roll, få spela mer och få chansen att få fart på karriären igen och så vidare. Det var ett självmant beslut att bryta med Hammarby och gå ner väldigt mycket i lön för att få chansen att få spela igen, och jag hade naturligtvis stora förhoppningar på det. Kände till sedan tidigare, då vi mötte Henrik Larssons Landskrona BoIS i Superettan 2010, att han tyckte om mig väldigt mycket som spelare, så det kändes som att det kunde bli någonting bra. Tyvärr blev det inte riktigt som någon hade tänkt det. Det var ett helt okej första halvår, men sen blev det nästan lite uppgivet mot slutet.

Jag trivdes i och för sig väldigt bra i vårt lilla radhus i Laröd, tyckte verkligen om Helsingborg som stad och fick även en vän för livet i Matthew Rusike. Dessutom var min pojke inte mer än ett år där, så på det sättet var det ju en fin tid. Sedan hänger väl alltid ihop med hur man trivs med sin fotboll. Vi hade fyra anfallare som alla såg sig som nummer ett och en konkurrenssituation som var hög, så jag fick det aldrig riktigt att lossna som jag ville.

2016 var ett mycket tråkigt år för HIF med både nedflyttning och en del negativa rykten kring både truppstämning, tränarsituation och så vidare. Hur såg situationen ut från ditt perspektiv?

Jag känner ändå att det som genomsyrat mig under min fotbollskarriär och livsresa, är att jag alltid försökt vara en professionell spelare, en god lagkamrat och så vidare. Att alltid kunna falla tillbaka på att man ska vara en schysst människa, för jag tror att man får tillbaka på det på något sätt. Dessa principerna känner jag inte att jag tummade på under den tiden heller, men sen har jag också starka åsikter och ett stort fotbollsego. Jag har också gjort fel, men jag har samtidigt alltid försökt lära mig av det.

Det som var absolut tokigast om vi snackar den sista tiden i klubben, var att jag fick bära hundhuvudet för något som jag absolut inte låg bakom, och det var inte heller någon som riktigt stod upp för mig i det. Sedan började det florera en massa falska rykten också och helt plötsligt fick jag inte träna med laget under den sista veckan, trots att jag inte hade gjort någonting för att förtjäna det. Jag mådde riktigt dåligt över detta, och framförallt över att det kändes som att mina principer, som jag alltid levt efter, svärtades ner. Det var väl därför som jag nästan kände mig beredd att bara lägga ner det hela när jag åkte hem till Sundsvall på semester.

Precis som du säger så omgavs den perioden av mycket rykten – vad hände egentligen?

Det var ganska tydligt att det var en person som hade väldigt stort inflytande i klubben just då, med kanske lite för många ja-sägare runt omkring. Jag har varit i klubbar tidigare som har varit i situationer där man ligger i skiten och det inte riktigt går som man vill, och då lyftes frågan i spelargruppen av spelarrådet (jag var dock ingen del i det) om det var läge att göra en förändring. Väl i HIF fick jag istället bara bära hundhuvudet för något som jag inte alls hade dragit igång. Det är ju inte heller endast en person som säger vad de tycker och tänker i den frågan, utan det är ju hela gruppen. Så då fick jag ta den smällen och straffet därefter, vilket kändes jobbigt. När vi sedan hade ett snack efter säsongen med nya tränaren P-O Ljung, så var det också det jag uttryckte. Han sa att det var något de kunde ha dåligt samvete över, att man inte hanterade det bättre och mer internt utan att jag fick så mycket negativt kring allting när jag varken uttalade mig eller gjorde någonting för att förtjäna det. Efter det samtalet kunde vi kunde ändå skiljas på ett bra sätt.

Kunde du gjort något annorlunda?

Det var verkligen ett tufft år med alla rykten och så vidare, men jag är ändå glad över att jag fått upprättelse i hur jag är som person sedan dess. Alla människor som pratar med mig har ändå rätt bild av mig, sedan kan inte jag påverka bilden man får av att bara lyssna på andrahandsinformation. Mitt år i Helsingborg lärde väl mig en hel del också, och såhär i efterhand inser jag såklart också att jag kunde gjort saker lite annorlunda och tagit andra beslut, även om jag står fast vid att jag inte någonsin tummade på vad det gäller att vara en professionell fotbollsspelare, en god lagkamrat och så vidare. Det är alltid något som jag kan titta mig själv i spegeln och vara stolt över, men sedan blir det ändå inte alltid som man vill.

 

“Det jag lärde mig under mitt år Helsingborg kanske på något sätt ändå bidrog till att jag så småningom kunde studsa tillbaka i Sundsvall”

 

Vad är dina tankar kring HIF:s nuvarande situation samt det nya omtaget inför 2021?

Det känns väldigt roligt och häftigt att Granen [Andreas Granqvist] ,som är en vän till mig efter året vi spelade tillsammans i Italien, har kommit hem och vill så mycket med Helsingborg. Sedan hoppas jag bara att han får chansen att hålla ihop det här sista, att han får spela och göra det han vill. Sedan är han ju sportchef också vilket är häftigt. Det känns också som att ni har många spelare som är från Helsingborg och har Helsingborgs-hjärta i klubben nu, vilket är lite samma väg som vi går i GIF Sundsvall. Det kanske är den rätta vägen också, med människor som brinner för klubben på ett annat sätt.

Efter din tid i HIF återvände du till GIF Sundsvall och gjorde succé. Vad var anledningen till att det började gå bra igen?

Det hade gått en tid hemma i Sundsvall då, och jag funderade på vad jag skulle göra med mitt liv och mitt fotbollsspelande. Sedan åkte jag helt förutsättningslöst och tränade med GIF Sundsvall för att hålla igång, och då klickade det direkt med Joel Cedergren och Ferran Sibila (dåvarande huvudtränare respektive assisterande i Sundsvall) och deras sätt att se på fotboll.

Dessutom var jag kanske så pass ödmjuk som jag någonsin har varit just då. Jag förstod att det inte fanns så mycket alternativ, och att det i princip var sista chansen om jag ville hålla på med det här. Som jag sa innan så är jag inte sen med att erkänna att jag också gjort fel i mitt liv och att jag kan ta beslut väldigt impulsivt ibland, men det var på något sätt en annan Linus som gick in i det med Sundsvall då.

Sedan gjorde jag inte omedelbar succé i 2017. Jag fick mitt andra barn då, missade några matcher, satt på bänken en del och hade ett snack med Joel [Cedergren] om saker som jag var tvungen att jobba på. Det var kanske första gången som jag verkligen tog till mig det. Jag spelade någon U21-match, vilket innebar en annan ödmjukhet och att jag verkligen fick jobba mig in och förtjäna det. Till slut lossnade det under hösten, och sedan blev det ännu bättre året efter. Det jag lärde mig under mitt år Helsingborg kanske på något sätt ändå bidrog till att jag så småningom kunde studsa tillbaka i Sundsvall.

Hur upplevde du sedan den kortare perioden i cypriotiska APOEL samt IFK Norrköping som kom efter?

Året på Cypern var väl lite för att jag inte skulle ångra mig den dagen jag lägger skorna på hyllan. Det kändes som sista chansen att få prova på ett utlandsäventyr, och det var ett alternativ som passade familjen just då. Det var ett annorlunda år med fem tränare på en säsong och chansen att få spela Europa League mot både Ajax och Sevilla, vilket jag är glad att jag fick göra. Samtidigt märkte jag också att jag inte längre kunde spela fotboll bara för min egen skull eller pengar, utan att jag egentligen ville vara någonstans där det känns som att man spelar för någonting större och att man är ett lag som bryr sig om varandra mer. Utomlands är det mer som att man kör sitt eget race, så det räckte med en säsong där.

Sedan var tanken egentligen att flytta hem till Sundsvall, men det blir inte alltid som man tänkt sig. Jag skrev på för Norrköping i somras, men det var på något sätt ytterligare en läropeng för mig. Det var sista tydliga läxan att det är dags att börja lyssna helt på vad jag själv vill och inte tänka så mycket på annat. Jag vill bo hemma i Sundsvall med min familj och spela för GIF Sundsvall, för då spelar jag för någonting som betyder väldigt mycket för mig. Så det blev egentligen en omväg i Norrköping för att verkligen bekräfta det.

Med det sagt vill jag ändå respektera Norrköping och alla som hejar på dem. En av de stora anledningarna till att jag valde att bryta nu i vintras och verkligen göra rätt för mig, och skiljas med all respekt och förståelse för varandra, var just för att IFK Norrköping med dess tradition och supportrar förtjänar att spelare som spelar där verkligen vill vara där.

Nu är du tillbaka i GIF Sundsvall ännu en gång. Hur har det känts så här långt?

Det har känts hur bra som helst ända från att jag tog beslutet. Jag längtar inte till något annat än nästa träning och att få njuta av att få vara på hemmaplan med allt vad det innebär rent socialt, för familjen och så vidare. Att få komma till träningen och vara den jag vill vara, försöka hjälpa unga spelare och bidra i ett större perspektiv än bara sin egen fotbollsprestation.

Är planen att avsluta karriären i Sundsvall?

Jag har inga andra planer just nu. Jag tänker inte på något mer än morgondagens träning vilket är en väldigt skön och harmonisk känsla, men med det sagt är fotboll också så pass konstigt så man ska aldrig säga något definitivt, för det är så mycket som spelar in. Jag är 32 år gammal så nu hoppas jag mest bara att jag får spela så länge jag vill och så länge det är kul. Jag inser ju att jag befinner mig på andra sidan av karriären nu, så det är bara att försöka njuta av det.

Vad har ni för förväntningar och känslor inför Superettan-säsongen som nu inleds?

I rådande Corona-situation har vi inte haft några direkta möten och pratat målsättningar, men med tanke på hur laget ser ut med en bra mix av unga och äldre spelare, en bra gruppdynamik och så vidare så är det ingen hemlighet att vi gärna vill vara med och fajtas om det. Det kommer bli tufft, då det är många lag som är med och kommer göra upp om det, men vi hoppas vara med där såklart. Vi har inga problem med de krav och förväntningar vi har på oss, och det känner hela gruppen tror jag.

Slutligen, vad tror du om tisdagens match mellan Sundsvall och Helsingborg?

Det blir ett förväntat toppmöte direkt, så det blir spännande att se. Vi har mest mött Allsvenska lag här på försäsongen och jag tycker vi har stått upp bra och blivit bättre och bättre, så jag tror det blir en jämn fajt. Jag brukar aldrig tippa på förhand men det är klart att vi skulle vilja ha en vinst direkt, men det vet jag samtidigt att Helsingborg vill också. Vi får se helt enkelt!