Thörn: Orättvisa! Rån! Stöld!

”Det var inte Farouk Nehdis hjärnsläpp i Uppsala som kostade HIF 3-poäng. Det gjorde Jörgen Lennartssons “Brun i brallan”-Fotboll”

HIF blev i Uppsala utsatta för ett rån. Ett rån på sin heder, sin ära och sin status.

En del kanske till och med vill gå så långt som att kalla det för ett Justitiemord. Det brukar nämligen heta så och det brukar nämligen åberopas sådana begrepp när man utsätts för den typen av domarmisstag som Farouk Nehdi stod för igår. Och även om det misstaget saknade förklaring så låg en stor del av ansvaret för rånet på Studenternas i Uppsala HIF själva för. För om man står med händerna i fickorna under 20 minuter när det bjuds på 3-poängstårta en premiärbjudning som igår, då får man oftast ingen tårtbit när hungriga Sundsvalls-spelare springer runt borden och slickar sig kring munnen. Det är sedan gammalt.
Det var inte Farouk Nehdis hjärnsläpp i Uppsala som kostade HIF 3-poäng. Det gjorde Jörgen Lennartssons “Brun i brallan”-Fotboll. Den saknade också förklaring. För man spelade ju helt okej. Man ledde ju. Varför i allsin dar ge bort momentum på ett sådant sätt? Då blir beskrivningen inte av något rån längre, snarare en gåva till närmast behövande toppkandidat. Det är synd att ha en sådan filantropisk inställning i en liga där man måste lära sig att vara obarmhärtig, skoningslös och likgiltig inför motståndet. Det är synd i en match som man faktiskt spelade hyfsat i. Det är synd på en säsong där värdet av tre poäng stundtals känns närmare 4 än just de 3 som man brukar få.

 

Jag hoppas dock att värdet av läropengen av att försöka spela på resultatet är högre än två poäng till i tabellen. För annars kommer man bli straffade fler gånger under detta året. Samtidigt stillade matchen min oro inför året något. För det finns gott om karaktärer i HIF, även om de flesta av dem spelade utan just karaktär sista 20 minuterna. Wilhelm Loeper var stundtals företagsam och agerade passningssommelier till Anthony Van Den Hurk, Brandur Hendriksson var stundtals bryggan mellan Offensiven och Defensiven och Andreas Granqvist kannaliserade stundtals sin inre “Glenn Hysén på Wembley”. Kvalité finns det gott om i HIF. Stundtals. Men HIF behöver stå för kvalité i 90 minuter. Inte 70.

Den enda som stod för kvalité under hela sin speltid var Anthony Van Den Hurk. Energirik, kraftfull och resolut. Till slut tog det högoktaniga bränslet från Curaçao slut i honom. Men det fanns ju en anledning. Han hade spelat på toppen av sin förmåga under tiden han var på planen. När han gick av planen spelade resten av laget medelmåttigt. Men det fanns ju en anledning. Man ville inte längre ha initiativet. Sundsvall använde inga tillhyggen, kofötter eller balaklavas för att råna HIF igår. Nä, HIF kallade bara tillbaka sina vakthundar från utegården, ställde sig innanför dörren och hoppades på det bästa. Man tappade i och med det inte bara initiativet, utan även matchen och också sina 3 poäng.

 

Mot Örgryte om en vecka hoppas jag också på det bästa. Det bästa av HIF. I 90 minuter, inte 70. Men då ställs också ett högre krav på samtliga spelares individuella prestationer, men också den kollektiva prestationen. Bolltempot måste bli högre, rörelsen på offensiv planhalva måste bli intensivare och initiativet måste man vilja äga hela matchen. För då kan man inte längre gömma sig bakom alibin som “avgörande domarmisstag”, “toppkandidatsmotstånd” eller “premiärnerver”. En match mot Örgryte hemma på Olympia ska HIF vinna med tanke på den individuella skicklighet, med den mängden erfarenhet och med den totala kapacitet att spela fotboll som återfinns i laget. Det finns som sagt inga alibin som räcker till då. Men alibin behöver bara åberopas om det finns en orättvisa som utspelat sig. Och spelar man bara så pass bra som man kan göra i 90 minuter, då sker inga orättvisor. Då sker inga rån eller fotbollsmässiga justitiemord. Då tar man 3 poäng. Vad man kallar det? Rättvisa.