“Varför backade ni hem så mycket?”
“Ni skulle ju fortsatt framåt!”
“Och på Hörnan då?”
Horden av HIF-entusiaster hopar sig runt omkring honom och frågorna av tvivel och besvikelse fortsätter att skjutas mot honom. Men Mattias Lindström står pall, där vid stängslet på Olympiafältets plan 9. Svarar på varenda fråga. Ödmjukt. Med respekt. Och med en hel del medgivande om misstag. Jag gillade det ögonblicket och såg fortsatt med förundrat på honom. Mattias Lindström hade inte behövt svara på frågorna från de äldre HIF-supportrarna. Han gjorde det ändå. Varför? Ingen aning. Men antagligen av samma anledning som du slog på TV:n igår. För att vi brinner för HIF.
Till slut vänder sig en av de äldre supportrarna mot mig medan Mattias Lindström börjar lägga ner träningsmaterial vid sidan av planen efter det fotbollsförhör han nyss har varit igenom.
“Det där… Hade Olof Mellberg aldrig gjort”.
En del kanske är nöjda efter matchen igår. Pekar på resultatet och trott att HIF just nu spelar Champagnefotboll under Jörgen Lennartsson. Men jag är inte nöjd. Du är inte nöjd. Framför allt är inte Jörgen Lennartssson nöjd. För även om HIF gjorde 4 mål på hemmaplan så är offensiven fortfarande ett problem. Igår vann man matchen baserat på att man spelare för spelare är bättre än motståndets spelare och inte för att man bjöd på en fotboll som skapade möjlighet på möjlighet. Att Örgryte drar på sig ett rött kort ett par minuter efter att ÖIS skapat nerv i matchen visade bara att Fru Fortuna hade en liten förkärlek till det för gårdagen rödklädda laget.
HIF har med Ravy Tsouka och Andreas Granqvist väldigt lätt för att skapa en trygghet i defensiven. HIF har däremot väldigt svårt att skapa en trygghet i offensiven. En offensiv där man kan skapa chanser utifrån sitt bollinnehav. En offensiv som man kan luta sig tillbaka på och känna att chanser kommer komma och att det är bara en tidsfråga till att det blir mål. En stor anledning till det är Rasmus Jönsson. Ibland låter vi nostalgin förblinda oss. Den förför oss med scenarion från förut. Den där Rasmus Jönsson kunde trollbinda en hel arena med sin sinnesnärvaro och bollmagi. Just nu trollbinder Rasmus Jönsson ingen. Magin är borta. Kanske finner han den igen. Kanske gör han inte det. Men just nu spelar han inte såpass bra att någon kan motivera för att han ska ha en självklar plats i startelvan. Han tappar för mycket boll. Han är för omständig. Han är för långsam. I en Jörgen Lennartsson-Offensiv som säger sig vilja vara effektiv och snabb, är han just nu pusselbiten som skarvar lite för mycket. Därför kan många människor komma på anledningar och motivera för att man istället bör testa andra pusselbitar. För testa nytt bör man göra.
Man hinner uppleva en hel del under en träningsvecka som får sitt crescendo i en match på Olympia. Se en hel del. Skratta en hel del. Fundera en hel del. Men det vackraste under veckan var inte Brandur Hendrikssons “Shaolin Tiger”-Mål och inte heller var det Viktor Lundbergs målfyrverkeri. Det vackraste var fortfarande när Mattias Lindström erkänner misstagen som skedde uppe i Uppsala och började prata om en förbättring. Även igår pratade Tränarteamet om att en förbättring i det offensiva spelet behövs. Trots att man vann med 4-1. Det känns skönt och tryggt. De såg det vi såg. De var inte nöjda eftersom att vi inte heller var nöjda. Och HIF behöver spela bättre. Få en bättre koncentrerad offensiv som kan få till längre anfall med ett etablerat spel. För de hade båda kunnat säga att det var tillräckligt bra. Att 4-1 måste vara man vara nöjd med. Struntat i att försöka förbättras. Nöjt sig med att vara medioker. Svamlat. Pladdrat. Och jamsat. Istället sa de som det var.
“Det hade andra tränare inte gjort”
Lämna ett svar