Staden Helsingborg andas igen. Luften är frisk. Blodet pumpar. Hjärtat fick äntligen, äntligen sin rödblå elektriska våg som fick det att ticka igång. Aortan i form av det supportermässiga engagemang och entusiasm som alltid finns kring klubben har hela tiden gjort att det strömmat in kärlek till hjärtkamrarna på Olympia. Men nu fick vi supportrar äntligen ett gensvar. Något som fick oss att le, skratta och vara glada igen. Jag kan se framåt. Titta upplyftande på Adam Kaied, Casper Widell och Amin Al Hamawi och känna att denna klubb, den som en gång fick mig att bli kär, den som fick mig att drömma, är på gång igen. Hjärtat klappar. HIF lever.
Det var helt enkelt slut på oinspirerat spel, krampaktighet och nervositet. HIF verkade kollektivt äntligen ha insett hur bra man egentligen är. För man är spelare för spelare för bra för att inte klara av att gå upp i år. Wilhelm Loeper, Assad Al Hamlawi, Anthony Van Den Hurk. Det är en fullkomligt brutal Röd blå offensiv som man ställer upp med. Det blir helt enkelt för mycket för ett Superettan-försvar att hantera. Igår gick HIF:s nya “Beastie Boys”-trio ut på Iver IP i Västerås med sina Puma jackor i retro-stil från 90-talet, Ställde Bergssprängaren vid mittcirkeln och från minut ett visade HIF upp ett nytt friskt, ungdomligt och liberalt offensivt spel som man har saknat men som vi ändå har vetat att HIF har varit kapabla till hela tiden. Det var inte någon cover på “You Gotta Fight For Your Right To Party” där man kan se ett HIF halta sig igenom 90 minuter och ha hjärtat i halsen. Nej, istället började Anthony Van Den Hurk och hans kompisar att leka fotboll till tonerna av “Triple Threat“.
“If you Wanna know
The real deal about the three
Well, let me tell you, We’re triple trouble ya’ll
We’re gonna bring you up to speed (so check it out)”
Det var vackert, frejdigt och befriande. Jag vet inte om det är publikens intåg som har fått spelarna att förstå kraven som finns i denna klubb. Jag vet inte om det är självförtroendet som helt plötsligt har kommit tillbaka. Jag vet inte om det är det som så att Jörgen Lennartsson har börjat gå till en Schaman i Novosibirsk för att få tips om offensiva tankar. Det enda jag vet är att det funkar, det är fint och det är underhållande.
Det händer dock ibland att Bandmedlemmar byts ut och ersätts. Det finns nämligen ytterliggare en offensiv artist som ska in i det här laget. Absurt, men ändock sant. Assad Al Hamlawi lär bli den som får flytta på sig men han lär inte göra frivilligt. Jörgen Lennartsson har hux flux lyckats skapa en offensiv som är på gång men också skapat en konkurrenssituation mellan yngre och äldre generationer som är sund och som känns rätt skön för ett HIF som stundtals upplevts som ett lag där spelare varvar ner och inte upp. Assad Al Hamlawi kommer få bråka med Rasmus Karjalainen. Adam Kaied kommer få tampas med en Rasmus Jönsson som verkar pånyttfödd. Casper Widell kommer få kämpa med Ravy Tsouka. En sundhetsdiagnos för en patient som tidigare verkat haft fotbolls-schizofreni och glömt bort den kultur som alltid funnits i klubben, nämligen att satsa på och utveckla sina egna spelare. Men nu lever patienten igen. Han verkar fylld av optimism och framtidsdrömmar. Helsingborg andas igen. Morgonluft.
Vill du Bli Prenumerant på AOH? Klicka här!
Lämna ett svar