HIF åkte ut mot Eskilsminne i Svenska cupen igår. Här är vad jag tar med mig från den matchen:
- Can you handle the truth?
Helt ärligt så var den kollektiva insatsen inte anledningen till att man åkte ur Cupen igår. Istället ska en stor del av ansvaret läggas på en backlinje som inte imponerade, var ofokuserad, avslappnad och undermålig samt en målvakt som stod för en direkt dålig insats. Resten av spelarna exklusive Viktor Lundberg och Vladislav Kreida var godkända och gjorde tillräckligt för att ge sig chansen att vinna matchen. Det gör att det svider lite extra.
- The Silver Lining…
Benjamin Acquah var en spelare som stod ut igår. Vågade göra det oväntade, utmanade, flera fina passningar som antingen gav yta eller lägen för andra spelare. Känslan är fortsatt att Benjamin träning för träning och match för match tar steg framåt i sin utveckling, inte bara för egen del men även i sin förståelse om det svenska sättet att spela fotboll.
- Up on melancholy hill…
Det här var surt för det långsiktiga HIF som ska skapas. Inga cupmatcher i vår betyder inga tävlingsmatcher inför en säsong där man behöver sätta ett lag i ett tufft år där man behöver vara påkopplade hela vägen in. Det betyder även förlorade publikintäkter om än inte särskilt jättestora i paritet med en Allsvensk match. Det är inte acceptabelt för en storklubb som HIF att man de senaste åren har havererat så pass mycket som man har gjort i Cupen. Som supporter ska man kräva mer.
- The bigger picture…
Adam Kaied var kanske inte lysande i sitt inhopp men han visar ändå någonting när han kommer in. Viljan, glöden, sin förmåga att hela tiden tänka framåt. När en spelare som Kaied spelar med så pass mycket mer inspiration och vilja jämfört med till exempel Viktor Lundberg måste det få avtryck i höst. Det sportsliga ska förvisso gå först för det är förvisso viktigt att nå avancemang men det måste också finnas ett budskap som premierar karaktären som Kaied visar jämfört med andra äldre spelare.
- The No-show…
Kalle Joelssons ville nog personligen visa att han var värd en förlängning inför nästa år trots konkurrensen med Alex Nilsson och den erfarenheten som Lindegaard har. Efter insatsen igår verkar en sådan diskussion istället än längre bort. Visst, man ska inte bedöma spelare efter endast en insats men det här är i ärlighetens namn inte första gången som Kalle Joelsson står för en underväldigande insats. Absurt nog kom Alex Nilsson närmare en startplats nästa år utan att ens spelat en minut.
- Signs of things to come?
Rasmus Karjalainen stod för en väldigt bra insats igår. Satte flera gånger upp sina lagkamrater i bra lägen, väldigt snygg målgivande passning till Van Den Hurk och målspottar-gen på sitt egna mål. Han ser tung ut och det är fortfarande väldigt tydligt att han kommer direkt från en försäsong i Nederländerna. Känslan är dock att det blir bättre och bättre, något som känns rätt bra inför en höst där mål behövs.
- Too Much too young…
Charlie Weberg har fått mycket beröm under året. Beröm som han definitivt ska ha men känslan som uppstod igår är att han i en eventuell Allsvenska nästa år kommer behöva någon som har erfarenhet och kan styra ett försvar bredvid sig. Han har just nu helt enkelt inte det som krävs för att ha en så pass framträdande roll. 18-åringen Casper Widell är nog den förste som erkänner att han inte hade världens bästa match igår men dåliga matcher måste man få göra i hans ålder när man knappt fått spela i A-laget. Annars kan klubben hälsa hem till sin satsning på sina egna talanger.
Stöd oss på Patreon så vi kan fortsätta vår bevakning av världens finaste förening!
Det här var verkligen en kollektiv kollaps: visst var varken Kalle i målet övertygande och försvaret instabilt men hur ofta tilläts inte Eskilsminne storma fram över mittfältet och anfallet hade flera chanser att stänga matchen efter 2-1 – som jag ser det är återigen HIF som lag inte med 100% i matchen förutom korta perioder som efter Eskils 1-0 mål där man visar den uppenbara kvalitéskillnad som finns mellan div. 2 & Superettan: bra rörlighet, högt bolltempo & kliniska avslutningar!
Och det såg vi återigen direkt efter paus att kvalitén finns där men sen saknades både precision i inläggen från såväl Ravy, Loeper som Bödvar och avslutningsstyrkan från Hurk, Rasmus ggr 2 att stänga matchen med 1-2 mål till! Så frågan är varför HIF på 90 minuter bara kan vissa denna kvalitéskillnad i knappa en kvart? Dålig coaching? Avsaknad av pådrivare & extrema vinnarskallar a´la Gashi, Chrisse & Lindström som driver på & får med sig hela laget? Lennartsson & Co får se till att ta sig en ordentlig funderare och låta Vasalund på måndag få känna på svaret från HIF-laget…