Thörn: “Ettor och Nollor”

Fram tills att uret började ticka upp mot siffran 60 uppe i Eskilstuna i matchen mellan HIF och AFC kunde mycket av HIF:s insats sammanfattas med siffran 0. Noll andrabollsvinster. Noll vilja. Noll intention att öka bolltempot. Noll rörelse. Därför var det inte heller någon överraskning att HIF var på väg mot just noll poäng. “Jävla Nollor” hann du kanske tänka. Men sen har man ju också den där möjligheten att byta in spelare. Det blev tre stycken sådana vid minut 60. Brandur Hendriksson, Dennis Olsson och Assad Al Hamlawi. Alla tre skulle på sitt egna sätt förändra matchen. Brandur Hendriksson vann boll och startade anfall. Dennis Olsson visade sin flärd och förmåga till att agera passningssommelier. Assad Al Hamlawi visade rovdjursinstinkt framför mål. På mindre än 10 minuter hade byten till antal tre varit delaktiga i mål till antalet två och såg ut att införskaffa antal poäng tre hem till Sundets Pärla. Sett till hela matchen var det absurt. För absurt. Därför blev det bara en poäng till slut.

 

De tre bytena visade inte bara att fotbollen ibland är orättvis till sin natur men också ett av HIF:s mest fundamentala problem under året. Det där som det alltid viskas om på träningarna, på U21 matcher och faktiskt ibland även på Damernas matcher. “Varför får talangfull spelare vid namn X med stor potential nöta bänk istället för spelare som inte levererar vid namn Y?”. Assad Al Hamlawi får se Rasmus Karjalainen använda eftertraktad speltid för att konvalescera till sitt gamla målspottar-jag. Dennis Olsson får se Viktor Lundberg försöka defibrilera igång sin karriär. Igår var Brandur Hendriksson undantaget som bekräftar regeln. Även Emil Hellman har anledning att knacka på Jörgen Lennartssons dörr och ställa frågor. Inte nödvändigtvis för att han just nu är en bättre spelare än Bödvar Bödvarsson utan för att det någonstans måste finnas en kongruens mellan att Andreas Granqvist påstår att man ska använda egna produkter, att man vill bygga ett lag för en Allsvenska till att yngre spelare står för fullt godkända insatser (I det här fallet Emil Hellmans insats i bortaderbyt) och att denna spelaren får chansen igen. Det gick ett landslagsuppehåll sedan var Bödvar Bödvarsson lika given som förut. Därmed var också denna princip och uttalade strategi rejält stukad. Det är inte heller första gången som det sker, då ett annat exempel är historien med 18-åringen Casper Widells mer än godkända insats i hemmaderbyt och efterföljande petning. Kanske är även detta ett tecken på att fotbollen i sin natur är orättvis. Ack om den inte är mer oförlåtlig när orättvisan är självförvållad.

60 minuter fotboll uppe i Eskilstuna visade inte mycket av värde. 60 minuter visade också att Jörgen Lennartssson fortsätter att traggla med barnsjukdomar i sitt taktiska upplägg. I omgång 19. Det måste få kritiseras utifrån. Man är extremt beroende av ett högt bolltempo och intensiv rörelse. Det är ytterst sällan som man når en godkänd nivå i dessa två kriterier. Presspelet är antingen självvalt icke-existerande alternativt för lamt och tamt. I match efter match låter man motståndarna bestämma tempo och därmed också matchbild. HIF är tillräckligt bra för att själva kunna sätta agendan. HIF är tillräckligt bra för att kunna ha ett presspel som är aggressivt och högt. Men avsaknaden av ett presspel och en oblyghet visar på en intern självbild och filosofi som inte stämmer överrens med kvalitén som finns i truppen. Värst av allt är dock det kardinalfel och den barnsjukdom som har inneburit Anthony Van Den Hurks tandlöshet i sin nummer 10-roll den senaste tiden. Detta måste både vaccineras bort och dödförklaras snarast. För till syvende och sist har denna “mini-måltorka” varit en produkt av önsketänkande och en taktisk fängelsecell för en spelare som alla vet fungerar bäst när han släpps lös och får använda sina egenskaper där han trivs bäst. I målområdet.

 

Det är Olympiafältets sämst bevarade hemlighet att jag möter Jörgen Lennartssons roll som tränare i HIF med skepticism. Men jag möter den även med optimism i den sitsen som HIF befinner sig i. Han är utan tvekan den mest erfarna huvudtränaren i Superettan. Den erfarenheten har inte bara gjort att ett lag som i Januari var utan sjävförtroende, glädje eller inspiration nu i September ofta möter träningsplanen med skratt, lagsämja och glöd. Det ska Lennartsson ha beröm för. Den erfarenheten har även gjort att HIF fortsatt är en av hästarna som ligger längst fram när vi nu snart når upploppet av Superettan. Den erfarenheten bör också betyda att de problem som syns utifrån redan är antecknade och noterade hos Jörgen Lennartsson. Den erfarenheten ger en trygghet. Men erfarenheten ska även ge en självklarhet, kaxighet och djärvhet genom spelet på planen. Det har den inte gjort hitills. Det måste den börja göra.

Stöd oss på Patreon så vi kan fortsätta vår bevakning av världens finaste förening!