HIF förlorade med 0-4 hemma mot Halmstad och åkte därför ut direkt i U21 slutspelet. Det här tar jag med mig:
- Much ado about nothing…
HIF hade på ett imponerande sätt tagit sig till Kvartsfinal i U21-slutspelet. Väl där blev det respass direkt mot Halmstad. Generellt sett såg många i HIF, speciellt de etablerade spelarna bleka ut och blixtrade aldrig riktigt till. Visst, Assad Al Hamlawi står för ett par fina aktioner och Benjamin Acquah har förmågan att vända sin spelare ut och in men sett över 90 minuter måste man säga att det var få som imponerade eller verkligen visade något. För att vinna en match som denna måste du ha 4, 5 spelare som verkligen kommer nära sitt bästa jag. Det hade man inte.
- Press and release…
Självklart är fotboll mer än individuella prestationer och i dagens match blev skillnaden mellan Halmstad och HIF ganska tydlig. Halmstad hade en välintegrerad idé om hur man skulle spela sin fotboll. Genom att pressa högt, få fram misstag och ha hög intensitet i sitt spel utnyttjade man sin plan maximalt. Det fanns embryon till högt presspel bland HIF också, men detta gjordes sällan kollektivt eller med koordination genom sina lagdelar. Därför blev det också väldigt lätt att spela igenom och snabbt ställa om. Det offensiva spelet i HIF var bortsett från ett par omställningar, långsamt och och förutsägbart. Att Halmstad vann var fullt rättvist och om sanningen ska fram var det snarare närmare större siffror för Halmstad.
- Quicksilver…
Jag såg 17-åringen Anton Nilsson för första gången under försäsongen, då han i kylan tränade kontinuerligt med A-laget och redan då var det ganska tydligt att det finns en enorm uppsida hos honom. Han har sina två bästa egenskaper i sin speed och teknik och som vänsterytter är det två ganska fina kvaliteér att besitta. Idag lyckades han kanske inte med allt, men han var å andra sidan en av få spelare som verkligen hotade Halmstads backlinje. Eftersom att HIF:s spel sällan skedde med fart fick man inte heller ut maximalt av Nilsson. Synd på så rara ärtor. Anton Nilsson var uttagen i P-17 landslaget så sent som för en månad sedan och här har HIF något för framtiden om han vårdas på rätt sätt.
- Kid Lucas…
Det börjar närma sig för HIF att ta beslut om Lucas Larsen då han blir överårig för P-19 spel nästa år. Idag mot Halmstad var han definitivt godkänt och hade väldigt lite del i målen som släpptes in. Extremt mogen i sin spelförståelse, stark i huvudspelet och den där förmågan att stöta högt och vinna boll i efterföljande duell. I min bok är det ingen tvekan om att Larsen ska flyttas upp och ges A-kontrakt, men problemet ligger inte där, utan att HIF är fullkomligt fullsmockat bland mittbackar. Casper Widell, Charlie Weberg, Ravy Tsouka, Jakob Voelkerling Persson och på det även Ali Suljic som anländer till vintern. Samtidigt är det en förtroende och trovärdighetsfråga för HIF som organisation då budskapet måste vara detta: Kids, Imponera i Akademin och U21 och du får chansen på Seniornivå.
- The Proof is in the pudding…
Viljenivån och intensiteten hos HIF:s mer etablerade spelare var aldrig riktigt där. I den annars så dystra Novemberkvällen var det därför kul att se att en hel del av HIF:s akademispelare vågar visa lite glöd och jävlar anamma. Ett exempel var 17-åringen Simon Bengtsson som trots att han är en av de mindre spelarna på planen verkligen vågade sätta till i duellerna och ta tillbaka boll. En annan var Vilgot Carlsson som kom in på innermittfältet i halvtid. Visst, han kanske gjorde ett misstag eller två men samtidigt vågade han även gå in i närkamperna och smälla på mot sina motspelare. Överlag har det under året blivit tydligt att HIF:s akademi fortsatt är en av landets bästa, det handlar bara om att förvalta det också.
Stöd oss på Patreon så vi kan fortsätta vår bevakning av världens finaste förening!
Lämna ett svar