HIF’are i exil – Andreas Bernmyr

En ur HIF’are som bytt en borg mot ett land…från Helsingborg till Hälsingland…

Ungefär samtidigt i min uppväxt insåg jag att det finns två tunga händelser i mitt liv som jag aldrig kommer kunna påverka, dels att jag som första kille i klassen börjat få hår på ett oönskat ställe. Mycket tid ägnades åt hur jag skulle klara mig från alla kommentarer i duschen efter gympan på Slottvångsskolan. Problem nummer två var HIF´s ständiga kräftgång i de lägre divisionerna. Duschproblemet löste sig ganska snabbt när “storTomas” (som var son till den som tränade HIF under denna tid, Rolf Svensson) också hade drabbats av oönskad hårväxt. Men HIF-problemet kvarstod i många år.

Trots detta gick jag  ändå ofta på Olympia, eller ska jag vara ärlig så klättrade jag ofta in på Olympia. Precis där rackethallen står i dag var ett perfekt träd som man kunde få hjälp av för att planka in, sen gick man längs skogskanten fram till “Tjock-Lasses” korvmoj där man snyggt gled fram och låtsades titta på  hans sortimentet, för att sen lugnt gå upp på ståplatsläktaren, som vid den tiden låg på Stattenaläktaren mitt emot Idrottens hus. Den manövern gjordes otaliga gånger under min uppväxt.

Väl på plats är minnena blandade, vem minns inte förlusten mot “rike förorten”  Hittarp? Där tror jag HIF nådde botten, lägre ner gick inte att komma. En förort till Helsingborg hade slingrat sig in på Olympias gräsmatta och som en orm högg den mjölkkossan där hon lugnt ståt och betat sedan hon degraderades från allsvenskan 1968. Dagen efter den tunga förlusten tejpade vår fritidsledare Robban (som tränade Hittarp vid denna tidpunkt) upp lappar över hela Magnus Stenbocks skola med texten HIF-Hittarp 0-1.
Minns även när HIF möte något “ängagäng” och HIF´s målvakt, tror han hette Svensson något(?) tappar in en bakåtpass mellan benen.

Men jag minns också vändningen,  när mjölkossan sparkade sönder båset till de lägre divisionerna och visade att hon vill något mer, visade att hon ville ha mer plats och att hennes hage på Olympia var för fin för att hålla till långt ner i seriesystemet.  Som statistiknörd brukade jag  läsa maratontabellen i matchprogrammen. För oss yngre som aldrig upplevt det var det nästan en utopi att HIF varit i allsvenskan.

Men det stod, svart på vitt, att HIF hade 1089 poäng insamlade och låg på plats 6 över landets klubbar som spelat i den högsta ligan. HIF trillade ur allsvenskan sex år innan jag föddes var det ändå stort att veta att den vackraste klubben av alla en gång för längesedan varit precis så stor som jag önskade och drömde om.

Men som sagt, jag minns vändningen, jag minns när jag insåg att drömmar kan bli verklighet. Det var en sen augusti kväll, jag spelade vid denna tidpunkt lokalklubben HAIS och valde just denna dag att först att gå och titta en stund på klubbens tjejer som spelade match samtidigt som HIF. När tjejerna hade en trygg 2-0 ledning styrde jag mina steg mot Olympia, gjorde min sedvanliga plankning in och stod snart på ståplats. HIF skulle denna dag möta storlaget Östers IF i svenska cupen.

Öster hade året innan för första gången i klubbens historia trillat ur allsvenskan. Men klubben hade nu gått fram som en slåttermaskin i div. I (dåvarande Superettan) och redan i slutet av Augusti hade de säkrat seriesegern, laget hade profiler som Pål Lundin, Peter Wibrån, Hans Eklund (som sedermera fick ett stort HIF hjärta) och ryssarna Sergej Andrejev och Sergej Prigoda.

Det var mycket publik på Olympia, sommaren gav ifrån sig en sista riktig värmesuck. HIF låg som väntat under ganska snart med 1-0. Men då, strax efter Östers ledningsmål hände något.  HIF började spela ut gästerna, Piter Esberg och Lino Borieo dansade fram på gräsmattan. Där insåg jag att något håller på att hända, HIF har börjat resa sig, det var som självförtroendet återvänt till Olympia. Viljan och spelarna fanns där på första gången på länge. Matchen slutade 3-2 till HIF, och sen den dagen valde jag att inte planka in på matcherna, nu gällde det att börja hjälpa till för att klubben skulle hitta tillbaka till sin rätta hage.

Ganska snart säkrade man seriesegern i div II sen gick allt som på räls, eller nästan som på räls. Den tunga förlusten mot Frölunda i kvalet ser jag som en av de svartaste dagarna i mitt liv. Vi var ju redan klara för finrummet efter storsegern hemma på Olympia, vi drog ut stolen  för att sätta oss runt det allsvenska bordet, men ett kvartersgäng från Göteborg drog undan den, och vi landade rejält illa på röven. En tung men nyttig läxa. Året efter klarade vi äntligen att sätta oss bland de andra storheterna igen. Vi välkomnades stort av många klubbar och människor runt om i Sverige. 24 års väntan var över.

De sista åren innan studier gjorde att jag flyttade till en universitetsstad i norr , bodde jag rakt över Olympia på Mellersta Stenbocksgatan, det tog exakt 43 sekunder och gå från min dörr till grinden på Olympia. Mitt fotbollshjärta kommer alltid vara kvar på Olympia. Försöker se några matcher varje sommar på hemmaplan. Men jag har byggt ett eget spa på min gård och där flyttar HIF in vid varje match. Säsongskortet räddade verkligen mina behov. Vid vinst hissas alltid HIF´s klubbflagga i vår långa flaggstång dagen efter, det är många i min norrländska by som undrat vad det är för konstig flagga hissad på Nygården…då svarar jag med stolthet i rösten:
– Det är Sveriges vackraste fotbollslags flagga, Det är HELSINGBORGS IF….