Ett gammalt uttryck som dök upp i mitt huvud när jag hämtade in posten häromdagen. Minns inte i vilket sammanhang det förekom men av någon anledning kopplade jag det till brevet som kom från HIF.
Samma brev har alla medlemmar fått nu och det handlar förstås om att det är dags att förnya medlemskapet och fortsätta som medlem 2018.
För de allra flesta är det kanske en självklarhet att stödja sin förening men jag ska ärligt erkänna att i år har det inte varit lika självklart för mig.
För andra året i rad har det varit en ren plåga att vara supporter för vår älskade förening. Det laget presterat på plan och det klubben presterat vid sidan om har inneburit en rejäl prövning för oss supportrar.
I samband med att jag besökte Olympia för att se HIF ta sig an bottengänget Åtvidaberg påpekade jag när jag hämtade ut biljetterna att: ”om inte HIF sopar banan med Åtvid kommer jag inte att förbli medlem 2018”.
Ni vet hur det gick. Inte fan sopade HIF någon bana med bottenlaget.
Under det fasansfulla 2016 var vi många som efterlyste ett skifte på tränarposten. Vi – och hela fotbolls-Sverige – insåg att Henrik Larssons kvaliteter som tränare inte var i närheten av de han hade haft som spelare. Men jag accepterade att styrelsen inte ansåg sig kunna sparka en ikon som dessutom står staty i stan.
Förra året trodde vi att problemen skulle ha löst sig om Henke klivit tillbaka och lämnat över till Peo och Crisse.
I år har vi sett att det inte hade inneburit någon förbättring.
Det som verkligen stört mig i år är alla dessa förbaskade bakåtpassningar. Tror inte att jag under hela min livstid sammalagt sett ett lag spela så mycket bakåt som HIF gjort i år. Och jag kan inte för mitt liv begripa varför?
I min värld är HIF ett lag som motståndarna ska frukta när de kommer till Olympia. Det gäller i högsta grad småklubbarna i Superettan.
HIF ska dominera, anfalla och trycka tillbaka motståndarna. De ska göra det i kraft av sitt namn och sin historia. Även om laget i år inte höll allsvensk kvalitet så fanns det tillräckligt många spelare som borde dominera i Superettan.
Det är tränarnas uppgift att ingjuta det modet i spelarna. Men där misslyckades Peo å det grövsta.
Utan att ha tillräcklig insyn vågar jag gissa att det är han som haft det tyngsta ansvaret för just den biten.
Hans uttalande efter en del matcher får mig osökt att tänka på ”Bagdad-Bob”. Han såg inte det alla vi på läktarna och i TV-sofforna såg. Att HIF presterade långt under vad man förväntade sig och kunde begära.
Trots det har styrelsen uttalat sitt förtroende för tränarna. Jag inser givetvis att det är för att skydda sig själva som de gjort så. De gjorde misstaget att skriva ett tvåårskontrakt, vilket vi nu får betala priset för.
Ekonomin har varit ett sorgligt kapitel under flera år men såvitt jag förstått håller den på att rätta upp sig nu.
Då kommer vi till kärnfrågan. Förtjänar HIF all den kärlek som de fått från tusentals supportrar och medlemmar? Tyvärr är nog svaret på den frågan nej.
Men då återkommer jag till uttrycket som krönikan inleddes med.
Även om HIF inte förtjänar det så ska vi älska klubben och fortsätta att göra det tills den förtjänar det på nytt.
Så därför förnyar jag mitt medlemskap och hoppas att klubben framöver ska göra sig förtjänt av min och övriga medlemmars kärlek.
Eftersom jag bor ca 60 mil från Helsingborg kan jag bara se några få matcher live varje år men jag följer laget troget.
Gästkrönika av Roland Nordqvist, supporter sedan 1956
Lämna ett svar