Andreas Landgren bär med sig starka minnen från sin tid i HIF och berättar om saknaden till Olympia och den rödblåa tröjan. Andreas avslöjar också att det finns en dröm om att spela i HIF igen och varför han valde att flytta till Holland.
Andreas Landgren kom till HIF och Olympias gröna gräsmatta i väldigt tidig ålder och han har därför hunnit uppleva mycket tillsammans med klubben.
– Det var i HIF som jag utvecklades till den spelaren jag är idag och jag har många goda minnen därifrån. Två starka minnen över hela min tid i HIF är när vi tog medalj i Gothia cup för sex-sju år sedan. Jag fick vara med och vinna cupen som 17-åring och göra ett kort inhopp i finalen och sedan mottagningen på Knutpunkten. Det är saker som alltid kommer finnas kvar. Sen självklart alla goda vänner man har fått under tiden där.
Chanserna att följa Allsvenskan från utlandet är inte alltid så goda. Men Andreas har ändå hunnit titta lite och han har fått en bra bild av årets upplaga av HIF.
– Jag följer HIF så gott jag kan. Har sett fyra-fem matcher under året. Självklart är man imponerad över den starka säsongen. Många unga spelare har klivit fram samtidigt som de äldre har presterat på hög nivå. De matcher jag sett har de spelat riktigt stabilt bakåt och sen varit effektiva framåt. Det tror jag varit det främsta framgångsreceptet
Andreas lämnade HIF förra året för Italienska Udinese och väl där har allting inte varit på topp. Bland annat var det stor brist på speltid, vilket är något alla fotbollsspelare vill ha.
– Första månaderna i Italien var lite besvärliga med tanke på att man inte kunde språket. Men med tiden kom jag in i det både på och utanför planen. Även om jag inte spelade några seriematcher med A-laget känner jag att den första tiden i Italien gav mig mycket som spelare. Saknaden av att spela betydande matcher gjorde dock att jag bestämde mig för att kolla efter ett bra alternativ för utlåning. Jag valde Willem II främst med tanke på att det var här jag hade bäst chans att få spela A-lagsfotboll varje vecka.
Även om Andreas ännu inte är så gammal berättar han om tankarna på HIF och Olympia, och det finns en längtan tillbaka.
– Jag var på Olympia var och varannan dag i nästan 15 år så det är klart att man saknar det en del. Jag hoppas få springa in på Olympia igen. Sen om och när det blir aktuellt är svårt att säga idag.
Men först är det Holland och Willem II som gäller innan det blir åter till Italien.
– Närmast har vi 2-3 matcher kvar innan julen. Därefter två veckors semester över jul och nyår innan vi har träningsläger i Spanien som uppstart igen. För mig personligen så är jag kvar i Willem II till och med maj 2011. Efter det har jag två år kvar på kontraktet i Italien men man vet aldrig vad som händer. Jag tar ett år i taget.
Avslutningsvis berättar Andreas vad som står överst på hans önskelista.
– Fint väder på semestern hade inte varit fel så vi får hoppas på det.
– Det var i HIF som jag utvecklades till den spelaren jag är idag och jag har många goda minnen därifrån.
Ändå väljer man att blåsa klubben och ta alla pengar själv.
Ja, min tolerans gentemot fotbollsspelare – och människor i stort – som vill bryta upp, gå sin egen väg och hitta äventyret är närmast gränslös.
Men när det gäller hr Landgren får jag veta exakt var gränsen går. Hans beteende var osannolikt glyttigt och är det också nu när han beklagar sig och antyder att det kunde vara fint att få komma tillbaka… det måste nog gå rätt många år med avsevärd tillväxt och mognad innan det kan bli aktuellt, förutsatt att truppen behöver förstärkas med mittfältare strax över medelmåttan förstås.
AOH är ni på riktigt? Intervju med en enorm judas och inte en kommentar om att han pissat på hela föreningen.
Peter: Men du jublar när Lindström och Stoffe gör mål eller?