AOH i backspegeln

Just nu är vi lite in-between så att säga. HIF:s nästa match är elva dagar bort och tiden fram till “revanschen för AIK-matchen” känns avlägsen. Och på tal om avlägset; Vi kollar in backspegeln på vad som hänt på AOH tre år bakåt.

På Allt Om HIF för ett år sedan…

…skrev vi om publik. Eller snarare avsaknaden om publiken. Ett ämne som lika gärna kunde varit avhandlat under detta året då tendenserna att publiken på arenorna minskar.

“och hypen som vi upplevde i mitten på 2000-talet – har avstannat. Konstigt nog tycks problemen med inkastade föremål bestå, vilket har gjort att flera matcher har fått avbrytas.”

Läs gärna inlägget här

 

På Allt Om HIF för två år sedan…

…skrev vi om att Marcus Lantz öppnade upp för att stanna kvar i HIF. Vi vet ju alla hur det gick. En del turer fram och tillbaka, men det slutade ju “hur kul som helst” – för Marcus Lantz.

“Att förhandlingarna under sommaren strandade vandrade inte många obemärkt förbi och när det gäller en spelare som Marcus så är det naturligt att det upprör. Jag tänker inte döma ut hur vida det är klubbens eller om det är Marcus fel att det i dagsläget inte är något nytt kontrakt påskrivet.”

Läs gärna inlägget här

 

På Allt Om HIF för tre år sedan…

…skrev vi om HIF:s nya inmarchlåt. Jodå, det är fortfarande den som ljuder på Olympia. Och enligt min mening, en låt som kommer stå sig många år framöver. Och idag kan vi ju alla – hela – texten till den också, eller hur?

“Det är en låt blandad med nostalgi, sorgsenhet och kärlek, kärlek till staden och laget i hjärtat. Texten griper tag och håller en fast under alla dryga tre minuterna. För en exil-helsingborgare som en annan, är det dessutom en låt fylld av längtan och av sentimentala inslag till ens födelsestad.”

Läs gärna hela inlägget här