Bosman, Bosman, denna Bosman!

Trots att det var en helt annan tidsålder, och en hel del av dagens supportrar fortfarande sprang omkring i blöjor, så upprörs vi fortfarande av följderna från domen som förändrade hela fotbollsvärlden.

Hur var det nu?
Jo för att ta det i korta drag;
Jean-Marc Bosman var en medelmåttlig fotbollsspelare och spelade i belgiska andraligan och stämde RFC Liège när han inte fick byta klubb då klubben krävde en hög övergångssumma som den andra klubben inte ville betala, trots att hans kontrakt inte gällde längre. Detta var upprinnelsen till en lång och utdragen juridisk strid där domen föll fem år efter rättegången startat.
Domen gav förutom Bosman, även alla andra fotbollsspelare från EU-länder, rätten till en free transfer då deras kontrakt gått ut – detta dock begränsat till klubbyte inom EU.
Spelaren fick också rätt att förhandla och komma överens med en annan klubb sex månader innan hans kontrakt med hans/hennes nuvarande klubb gått ut. Tidigare hade professionella klubbar (med undantag av spanska klubbar) kunnat hindra spelare att flytta även efter kontraktsslut.

Det var den korta historien bakom ett av nutidens stora gissel för klubbar samt till viss del även för supportrar. För spelarnas del, gav det en större frihet och en möjlighet att kunna tjäna ännu mer pengar på sitt yrke.

Ordet ”Klubbhjärta” nämns ofta i samma mening som ”Bosman”. Och oftast nämns de bägge orden i samma mening när en spelare lämnar en klubb för en annan. Men varför just ”klubbhjärta” förknippas med yrkesmän (fotbollsspelare och ledare), det är en knepigare fråga.

Den romantiska bilden av fotbollsspelare (och ledare för den delen) är att de är otroligt tacksamma över klubben och dess supportrar att de tokhyllar dem i varje andetag de får möjlighet att yttra sig i media. Och skulle de någon gång, av någon anledning, bli tvungna att lämna klubben, då är det under pistolhot eller annat dramatiskt. För de vill ju egentligen inte alls lämna den nuvarande klubben för att tjäna det tredubbla någon annanstans, eller hur…eller hur?

Likt vilken annan löntagare, arbetare, så styrs din lojalitet i mångt och mycket av plånboken. Så är det, och det går inte att förneka, eller hur? (Cyniskt, bittert cyniskt, men ack så sant).
En fotbollsspelare är en yrkesman, och han utför sitt arbete till i princip vilken arbetsgivare som helst, bara denne ger rätt förutsättningar i form av pengar, position eller uppskattning.

Vem är då vi som ska komma med några pekpinnar och uttryck som ”klubbhjärta”, när vi själva gjort precis samma sak i vår yrkeskarriär om det varit aktuellt?

Klubbhjärta hade möjligen spelare i en helt annan utsträckning innan pengarna tog över. På den tiden kunde spelare stanna hela sitt fotbollsliv i en och samma klubb. Dels för att deras sociala liv var rotat, och dels för att det inte fanns några större ekonomiska skillnader. Med andra ord, det fanns oftast ingen vinning med att lämna sin klubb.

Men att det fortfarande, år 2014 enligt kristet räknesätt, rörs upp heta känslor bland supporterleden för att en spelare väljer lämna som ”Bosman” är för mig en gåta. Och då kan jag tillägga att jag, med lika stor säkerhet som att Dolly Parton sover på rygg, har ett väldigt stort klubbhjärta.

Under de dryga 30 åren som gått sedan jag för första gången såg HIF spela, har spelare och ledare passerat revy genom de rödblå-tröjorna och på det gröna gräset. Spelare har kommit, gått, gett mig glädje, frustration, besvikelse, lättnad och en himla massa andra känslor som rörs upp och aktualiseras då det är fotboll som spelas.
Men aldrig att jag blivit så upprörd att jag i princip önskat livet av spelare för en eller annan orsak.

Spelarna är de som gör laget just idag, imorgon är de borta och utbyta mot andra. Klubben finns kvar, och det är det som verkligen betyder något.