Bosse Nilsson – Med HIF i blodet…

Det var hösten 1954 och en tio-årig Tjörnarpsgrabb besöker Olympia för första gången. Upplevelsen är magiskt och i samma veva föds ett intresse som skall visa sig vara avgörande för stora delar av HIFs nutidshistoria

Derbyt mellan HIF och MFF, på hösten1954, gäller fortfarande som publikrekord för HIF med officiellt 25 362 åskådare. Matchen slutade 3-3 och den fantastiska stämningen på Olympia gjorde uppenbarligen ett så starkt intryck på Bosse Nilsson att han, där och då, tog HIF till sitt hjärta.

Efter spel i Tjörnarps Boif hamnade Bosse I IFK Hässleholm innan turen gick  vidare till allsvenska Djurgården. Att det blev just järnkaminerna handlade knappast om hjärta utan snarare om att Nilsson kom in på GIH för att plugga till gymnastikdirektör. Nu blev det dock inte så mycket spel i Stockholmsklubben utan försvararen noterades bara för en enda match 1967.
Däremot tog Gösta “Knivsta” Sandberg in skåningen i sin ledarstab under sista året i Stockholm. Det var där och då som Bosse tog sina första staplande steg i vad som skulle bli en lysande tränarkarriär.

Han återvände dock till Hässleholm där spelarkarriären fortsatte några år till. 1974 tog han över tränarrollen och tog klubben från division 4 till näst högsta serien innan han lämnade för Mjällby 1979. Omgående förde han Listerlandets stolthet till Allsvenska för första gången i klubbens historia.

Under Mjällbyåren var han dessutom assisterande förbundskapten till Laban Arnesson. Det varade i fem år. Tiden i Mjällby blev dock kort och Nilsson återvände till Hässleholm 1981 och var dess tränare fram till 1985 när det blev ett mellanår i Vilans BoIF.
1987 hörde så äntligen HIF av sig i jakten på en tränare. Klubben var rejält på dekis och hade precis ramlat ner i seriesystemet. Bosse Nilsson skulle komma att betyda enormt mycket för klubben i en tid där turbulens var vardagsmat. Bosse tillförde kontinuitet och lyckades föra laget från division 2, via division 1, till att bli ett stabilt Allsvenskt lag. 

Under resans gång hade Nilsson utnyttjat sina kontakter och fyllt på truppen med en handfull ex-Allsvenska spelare. Piter Esberg anslöt från Örgryte och Lino Boriero från Öster och i MFF hittade han Janne Möller och Anders Jönsson.När klubben 1992, efter 25 års frånvaro, tog sig upp i Allsvenskan så hette stjärnorna Henrik Larsson och Masse Magnusson.

1994 lämnade han HIF, efter sju säsonger, för ett tränaruppdrag i danska Silkeborg. Sen fortsatte karriären i Kina och Bahrain, med mellanspel i Degerfors, innan Nilsson valde att lägga tränarkarriären på hyllan 1999. Så var det tänkt i alla fall…

I stället lockade Tom Prahl honom till MFF som lagledare och organisatoriskt ansvarig för A-laget och där stannade den inbitne HIFaren några år innan han, 2006, åter vände tillbaka till HIF – nu i rollen som Sportchef och rekryteringsansvarig. Det funkade utmärkt fram till den dåvarande tränaren, Stuart Baxter, sa upp sig och Bosse fick kliva in som en nödlösning. Det var Henrik Larsson som ville ha det så.

Nödlösningen  blev till permanent och Bosse fortsatte leda klubben fram till 2009. När Henrik Larsson avslutade sin aktiva karriär så kände även en av HIFs främsta genom tiderna att hans tränarkarriär var till ända – åtminstone på elitnivå. Fram till, så sent som, 2013 tränade han IFK Hässleholm och är fortfarande en viktig del i deras organisation.

Taget om HIF släpper Bosse Nilsson nog aldrig och emellanåt dyker han upp på såväl träningar som matcher. Å glöm inte att vi har den, numera, 72-årige legenden att tacka för att svensk fotboll fått njuta av spelare som Surprise Ralani, May Mahlangu, Tokelo Rantie mfl. Spelare som Bosse lockat hit genom sina kontakter i Sydafrika.

Kanske är inte sista kapitlet i kärlekssagan mellan grabben från Tjörnarp och HIF inte ännu skrivet? Oavsett så är där få personer som betytt så mycket för vårt kära HIF i modern tid. 

Sådant glömmer vi aldrig, Bosse