Dags att spöa ”järnkaminerna”

Hur många av dagens HIF-fans förknippar egentligen begreppet ”Järnkaminerna” med Djurgårdens IF? Inte så många, tror jag åtminstone. Men för min generation hör de ihop. Vi, som var unga för ett halvt sekel sedan, minns killar som Gösta ”Kniven” Sandberg och Sigge Parling. Två svenska fotbollsprofiler som för alltid skrivit in sig i svensk fotbollshistoria.

Dagens Djurgården är ett annat lag. Knappast mer hårdföra än några av sina allsvenska konkurrenter. Numera inget lag som skrämmer motståndarna i någon större utsträckning. Åtminstone inte på grund av det fysiska spel som präglade laget på 1960-talet (och möjligen även dessförinnan).

Ni som är för unga för att minnas kan ju fråga äldre HIF-profiler, eller era föräldrar. De minns säkert. Djurgården var riktigt bra på den tiden och vann allsvenskan både 1964 och 1966. I mer modern tid inledde de 2000-talet riktigt bra och tog tre guld i rask följd 2002,2003 och 2005. Därefter har det varit lite sämre med framgångarna.

Stockholmarna har precis bytt arena och tar numera emot sina gäster på Tele2 Arena, istället för kulturminnesmärket Stockholms stadion.

Ironiskt nog verkar arenaskiftet gynna motståndarna mer än hemmalaget än så länge. Efter förlusten i premiären mot IFK Norrköping såg jag att flera djurgårdsspelare beklagade sig över att de inte lärt sig underlaget ännu. En av dem som hade problem var förvärvet från Elfsborg, Amadou Jawo. Trots att han från sin tid i Borås var van vid platsmatta tyckte han att underlaget på Tele2 överraskade honom. Det är förstås inte exakt samma matta som i Borås, men ändå. (Ni kanske minns att snackades för ett par år sedan om att HIF var intresserade av att värva Amadou. Det blev dock inget av den affären).

Tidigare år har ju HIF haft lite problem med plastunderlagen, men det är något som inte verkar besvära årets upplaga.

Det enda som oroar mig inför måndagens match är att HIF är så stora favoriter, dels med tanke på skillnaden i tabellplaceringar men också efter bragdinsatsen mot Göteborg senast. Det låter kanske märkligt men efter den vändningen är det lätt att få inställningen att man kan bestiga berg och då snubbla över en liten kulle!

Själv ser jag inte Djurgården så ofta live men jag minns ett tillfälle för lite drygt tio år sedan då jag av en god vän, som vad DIF-supporter bjöds att följa med till Stockholms stadion när HIF kom på besök.

Vad jag inte tänkte på var att han givetvis ordnat plats bland ett gäng hemmasupporter. När sedan HIF tog ledningen med 0-1 var jag den ende på den läktaren som stod upp och jublade högt. Jag tror faktiskt att det var Alvaro Santos som slog till. Det tog en liten stund innan jag märkte det, men kände då en väldig massa blickar riktade mot mig. Det var en lite konstig känsla, men ingen var otrevlig. De var bara besvikna över sitt eget lag.

Hur matchen slutade minns jag faktiskt inte, men det kan ha blivit oavgjort… Vänskapen mellan mig och stockholmaren bestod trots allt.

Jag minns också när Djurgården gästade Enköping det året (2003) när ESK gjorde sitt år i allsvenskan. Kommunen och klubben fick fixa extraläktare för att ta emot storpubliken. Tyvärr skämde en del av Stockholmslagets supportrar ut sig på stan, men det är ju inte helt ovanligt. Matchen vann Djurgården i alla fall med 0-4. Och ett visst utbyte mellan de båda klubbarna har det varit. DIF värvade två av ESK:s bästa spelare lite senare. En av dem var Sebastian Rajalakso, en kille som inledde sin sejour i DIF på samma sätt som Mattias Lindström i HIF inledde det här året. Nämligen genom att göra mål i varje match i de första omgångarna. Numera gör Sebastian sina mål för Syrianska.