Den plågade konstnären…

John Lennon sa en gång: “Jag är en konstnär… Ge mig en tuba så ska jag skapa något av det”. Inte för att prata illa om de döda och deras ord men jag har svårt att se att Lennon skulle kunna skapa något konstnärligt med det intetsägande skådespel som tog plats i Jämtland igår. Att skriva en krönika om det är desto svårare.

På många sätt var matchen  talande för HIF:s Säsong hitills. Många gånger tror man att de stått med spade och dragit sin hand över sanden, ropat högt “Titta, här är skattkistan” innan den öppnas och gapar tom. För visst gav först halvlek intrycket om att målet snart skulle komma, man tryckte på och hade mycket boll även om den stora chansen uteblev. Istället tog Östersund tillbaka taktpinnen och initiativet. Matchen mot Örebro gav intrycket att taktiken var på plats och att segrarna skulle komma men istället visade Östersund att så inte alls är fallet. När HIF hade chansen att visa vilka de var och vilka de skulle bli resten av säsongen, visade man istället att man är Allsvenskans Kameleont. Alltid på ungefär samma nivå som motståndet. En förmåga att vara lika dåliga som Östersund, och med förmågan att vara lika bra som Regerande Mästarna Djurgården. Det värsta av allt är att jag inte vet om det är bra eller dåligt eftersom att matchen igår inte sa nånting om framtiden.

Normalt sett ville man att matchen mot Östersund skulle sätta stopp för tvivlarna och ge hopp till de förväntansfulla, tyvärr får man nog säga att det här gav mer vatten på kvarnen på dem som tvivlar. Inte nog med det, istället för att ge svar på tal lämnade matchen oss med fler frågor än just svar. Bör Mix Diskerud fortsätta som mittback mot Hammarby eller håller Casper Widell spelmässigt och skademässigt för 90 minuter? Ska HIF:s vuxna sorgebarn Rasmus Jönsson få fortsätta att spela “nästan” fotboll med motiveringen att det kanske lossnar snart? Är Max Svenssons Stjärnstatus inom svensk fotboll ett minne blott? Bör Assad Al-Hamlawi få mer speltid? Ska Experimentet med Armin Gigovic som “Falsk-högerback” få fortsätta? Och kanske den mest brännande av dem alla… Är HIF lagmässigt skickliga nog för att börja lämna lag bakom sig? När vi nu gemensamt låtit glödlampan och frågorna blända Mellberg och Kizil inuti den tryckande cigarettlukten i förhörsrummet är jag inte ens säker på de själva vet svaren, bara att de själva frågar sig samma saker som vi gör.

Man kan kalla Olof Mellberg för mycket. Fel man, rätt man, för temperamentsfull eller bara engagerad. En sak man inte kan kalla honom för är feg. Det är inte många tränare i Allsvenskan som hade vågat att flytta ner den kanske bästa mittfältaren i laget till mittback när man ligger där man gör i tabellen. Speciellt inte i en tid där du inte längre har veckor på dig att ändra på saker och ting, utan dagar. Corona Allsvenskan har redan skördat sina tränar-offer. Olof Mellberg är utan tvekan en av de mest innovativa tränare HIF haft i modern tid och där i ligger också dilemmat för HIF framåt, bör man låta Mellberg fortsätta likt Van Gogh visa sina galna tendenser med att skära bort öron och traditionella högerbacksroller med förhoppningen om att han snart skapar vacker konst och segrar med sina penseldrag? Både konsten och fotbollen är stundtals obarmhärtig mot dem som är innovativa och tyvärr såg vi i inledningen av säsongen att alla experiment som Mellberg skapar inte alltid lyckas, hur mycket man än vill att de gör det. Jag har fortfarande svårt att se att John Lennon hade kunnat skapa något av konstnärligt värde av matchen igår, då den var allt annat än vacker, men ibland föds faktiskt något vackert ur det simpla och intetsägande. Det sägs att varje målning måste berätta en historia och tyvärr har för många av Mellbergs målningar saknat en sådan. Därför måste målningarna snart berätta historien om Helsingborgs IF:s säsong 2020 och vilket typ av lag dem är. Annars är Olof Mellberg snart själv historia.

AOH drivs, i stor utsträckning, på ideéll basis. Vill du ge oss en applåd kan du swisha en slant till 0703890866. Tack!