Den som är satt i skuld är inte fri

Den som är satt i skuld är inte fri. Bevingade och sanna ord från en före detta statsminister (Göran Persson). Ett talesätt som vi HIF:are verkligen fått känna av i tio års tid. Men nu är eländet över. Äntligen.

Under gårdagen trillade det in ett mail i inkorgen. HIF:s ordförande Claes Ohlsson har lämnat över en check till Helsingborgs stad och därmed slutbetalat kapitaltillskottet som tillfördes HIF under den extremt akuta finansiella krisen 2003. Det är naturligtvis skönt. Äntligen kan man som supporter gå helt rak i ryggen. Hur blev det då som det blev? Mycket skuld har lagts på styrelsen och Claes Johansson som tillträdde 2000. Året efter SM-guldet. Men där ligger inte hela sanningen. Även om den styrelsen hade kunnat hindra blödningen och även räddat situationen redan 2002 så ligger orsaken, som jag ser det, snarare i kontrakt med spelare som satte HIF på pottkanten 2000.

Mattias Jonson utnyttjade att hans kontrakt gick ut och gick som Bosman (även om han krävde att Bröndby skulle betala en miljon, Mattias fick själv 250 000 av dessa pengar). Arild Stavrum hade ett tvingande försäljningsbelopp inskrivet (en miljon) och Magnus Powell släpptes även han (fast han hade tid kvar på sitt kontrakt). Under 1999 hade dessutom Kenneth Storvik, Marcus Lantz och Erik Edman lämnat.

Vi var på väg in Champions League-kval och detta med en hårt sargad trupp där även succétränaren lämnat. Detta ledde till en, skulle det visa sig, vansinnessatsning där man gladeligen slängde ut 6,5 miljon för 35 procent av Santos och köpte in ett antal spelare som bidrog starkt till den tillfälliga framgången i CL men sedan var för dyra i drift när vi 2001 misslyckades i Europaspelet och året därefter inte lyckades kvala in oss till någon turnering.

Hela verksamheten byggde på fortsatt Europaspel och när detta inte infriades sjönk intäkterna dramatiskt. Borgenslån (med Helsingborgs Stad) togs för att betala träningshallen. Men pengarna gick direkt till att betala av akuta skulder. Några månader senare bad föreningen än en gång om ett borgenslån vilket man fick och då satt föreningen med lån på 20 miljoner som Helsingborgs Stad gått i borgen för.

2002 accelererade den ekonomiska krisen och under sommaren kom ett bud på Santos på runt 25 miljoner. Styrelsen ville dock inte sälja. Kan tilläggas att styrelsen inte var enig. (Källa: styrelseledamot). Dessutom gjordes vidlyftiga resor bland annat två träningsläger som det inte fanns pengar till egentligen. Att HIF dessutom hade Nanne på lön, sparkade Sören Cratz (och hade honom på lön) och därtill köpte loss Gustaf Andersson från Göteborg (utan att betala) gjorde inte saken bättre. Cratz och Göteborg blev tidiga räddare. Cratz fick ganska omgående jobb i Mjällby och valde att bara ta ut skillnaden i lön mellan HIF och Mjällby (han kunde ta ut hela lönen) och IFK Göteborg hade kunnat sätta HIF i konkurs pga utebliven betalning men valde att inte göra så).

På våren 2003 kom sammanbrottet. Dagen innan det blev officiellt så gjordes dock en affär som visat sig vara räddningen för föreningen. En Mr X gick in och löste de återstående 65 procenten av Santos (till en summa av 3,5 miljoner enl. uppgift). Nu var hela Santos HIF:s “egendom”). Affären villkorades med rätt i spelare och att återbetalning skulle göras vid försäljning av Santos.

Dagen efter denna fantastiska nyhet sprack allt. Det slutade med ett kapitaltillskott på nästan 30 miljoner. Detta tillskott kom genom 20 miljoner (Hbg Stad) och resten kom genom några banker och även några privatpersoner. När Helsingborgs Stad klev in ställdes massiva krav. Bland annat skulle styrelsen bytas ut, spelare gå ned i lön med 20 procent, föreningen gå igenom en företagsrekonstruktion (som gjorde det omöjliga möjligt). Det gick inte helt friktionsfritt. Några spelare ska enligt uppgift tvekat i att gå ner i lön men till sist hade alla skrivit på avtalet. (Här ska Kenneth Rasmusssen ha haft en avgörande roll).

Efter att Licensnämnden försökt hitta anledning att inte godkänna det lagliga sättet att lösa problemet med de efterställda lånen så kom i alla fall beskedet att HIF fortsatt beviljats elitlicens.

Nu började det riktigt tunga arbetet. Det kapades på många ställen och det började se bra ut. Men inte utan problem naturligtvis. Under sommaren 2003 blev likviditeten så dålig att HIF var tvunget att sälja Alvaro Santos. Hans värde hade minskat drastiskt med tanke på knäskadan men FC Köpenhamn valde ändå att köpa honom. HIF fick ett bud på 11 miljoner med en tilltagen vidareförsäljningsklausul men det hade inte räckt för att rädda föreningen. Alvaro var inte särskilt pigg på att lämna men när HIF fick ett bud på 17 miljoner utan vidareförsäljning så blev det ändå så att han lämnade. Detta räddade föreningen från konkurs.

Målet var att föreningen skulle vara skuldfri till 2011. Sten-Inge siktade på 2007. Något som kom på skam. Det var dock inte långt borta men finanskris och bokföringsmässiga teknikaliteter inom Helsingborgs stad gjorde att skulden frös runt 15 miljoner.

Hur stor var då skulden? Den akuta skulden var 29 miljoner kronor. Under en kort period var den dock uppe i 54 miljoner (när kapitaltillskotten lades på). Men nu är alltså denna skuld 0!!!

Kanske kan vi nu se framemot ombyggnaden av Olympia. Den här skulden har ju ofta hänvisats till att vara en bromskloss i Helsingborgs Stads vilja att bygga om. För att inte kapaciteten ska minska drastiskt krävs att ombyggnaden är klar inom ett par år. Så Helsingborgs Stad, se nu till att komma till skott!!