Det är okej, mer än så är det inte.

Det är okej, vi vinner, mer än så är det inte. Orden är Roars under presskonferensen efter matchen mot BP när han blev pressad till att sätta ett betyg för matchen. 

Jag var först in i pressrummet, en kvinna kom in och efter sig drog hon en vagn med kaffe och Ramlösa. Hon tog fram en rödvitrutig duk som han lade på bordet mitt i rummet. Flyttade den lite framåt och tog ett steg tillbaka och tittade, sen flyttade hon den lite. Det upprepades några gånger tills duken låg rakt och mitt på bordet. Sen berättade hon att det fanns kaffe, frukten skulle komma strax.
Jag tog en mugg kaffe och satte mig ner. Efter ett par minuter kom kvinnan in igen och bedyrade att frukten var på väg. När jag förklarade att det inte var någon fara, jag klarade mig fint med det goda kaffet så sa hon: Men den ska stå där på bordet.

Det känns som att det är signifikativt, det ska vara perfekt. Det är spelet laget hade under våren som man strävar efter. Problemet är när det inte kuggar i och flyter så blir det fel och frustrationen växer bland både spelare och fans. Det är då det är dags att ta på blåstället. För innan man får ordning på maskineriet är det jobb som gäller. Då är det viktigt att Gashi finns, för att inte tala om Mattias Lindström. Någon som kan ta tag i det och leda laget.

När man såg intervjun med Lindström direkt efter matchen igår så ville han inte kommentera om hårtorken varit framme i paus. Ingen kommentar på den frågan, sa kommentatorn, brukar ju betyda att det varit just så. Lyssnade man på vad Roar sa på presskonferensen efter matchen så fick man en delvis annan blid. Det syntes tydligt på hans kroppsspråk att han inte var nöjd i paus men han pekade på att det var Lindström som hade pratat mest och att han själv stått tillbaka för att låta spelarna resonera. De hade ju fått veta innan hur de skulle spela, menade han.

Oavsett om det var Lindström som var hårtorken för kvällen så hjälpte det och mannen som närmast har fått en roll lika viktig som Gashis när det gäller att driva laget var den som blev segerorganisatör. Oavsett vad man säger om den typen av mål som Lindström gör så är det skönt att bollarna börjar dyka upp framför fötterna på honom igen.

Men man ska inte glömma bort Imad Khalili i det här. Sedan han anslöt till laget så känns det som att han och Arnór Smárason har växt sig närmare varandra för varje match. Det har blivit bättre och lättare passningsspel dem emellan under de matcher de spelat ihop.

Vilket leder oss in på Simovic, jag skrev en del om honom under den första halvleken. Han kom fel, passningarna han slog gick fel, ett tag såg det nästan ut som om han sökte sig offside för att inte få bollen. Det såg inte så mycket bättre ut i upptakten av andra. Men så kom frisparken. Och jag kan bara tänka mig vad han kände när han kunde springa ut mot “Den sjungande 37an” efter den. När jag såg den i repris senare på kvällen så måste jag hålla med tv-kommentatorn att det är ju något av en målvaktstavla. Den går ju trots allt i dennes hörn dock är det en bra slagen frispark. Jag hoppas att han tankade upp en hel del på sitt självförtroendekonto i och med den och att han framöver kommer trivas lika bra tillsammans med Khalili och Smárason som han gjorde med Bedoya. För så kan hösten bli riktigt trevlig för laget.

Peter Larsson fick problem med sin fot och det här lilla uppehållet kunde inte komma mer lägligt känns det som. Även om draget att flytta ner Sadiku på mittbacksplatsen och plocka in David Svensson föll väl ut. Det var Davids första framträdande i Allsvenskan och jag måste säga att han skötte det väldigt bra. Han var trygg med bollen och agerade lugnt. Jag har haft förmånen att se honom i ett antal U21-matcher och det är ju ett naturligt steg för honom med inhopp i A-laget. Sett till det så har vi en bra återväxt på mittfältet inför framtiden. Dels med David Svensson men även Rasmus Lindgren och Gustav Jarl.

Det var besök på Olympia i går. Från laget i söder kom Jiloan Hamad och Miiko Albornoz för att se när den senares bror spelade. Det sjöngs en hel del från 37an om det. Jag är för häcklande av spelare, det är en del av sporten. Man får tycka vad man vill om det, men när det gick över till att skandera “Efter matchen ska du dö!” gick man över en gräns för mig. Jag vet historien bakom och jag vill på inget sätt försvara det som hänt. Jag önskar att MFF tog sitt förnuft till fånga och sålde honom. Men att därifrån gå till att skandera att någon ska dö, nej det funkar inte för mig. Häckla gärna men gör det med lite stil. Banderollen från derbyt i våras med texten “If you tolerate this, your children will be next!” med en bild av spelaren i fråga, det var enligt mig lysande.

Med det sagt vill jag tillägga att jag gillar den nya sången som har funnits med ett tag och nu börjar få fäste på läktaren. “Jag är en Skånepåg” har potentialen att bli en sång som rullar på och kan få fler än bara “sjungande 37an” med sig.

Så vad tar jag med mig från gårdagen? Vinsten givetvis. Lindströms insats, framförallt i andra halvlek. Bilden av Roar som föll på knä med armarna sträckta mot skyn när Santos snappar upp bollen och med en träff på målvakten kunde se bollen studsa in i mål, tillskillnad mot vad som hände mot Mjällby. Santos tittade länge på bollen innan han började jubla, Roar dansade och till slut kramade de båda om varandra vid sidlinjen.

Nu väntar ett landslagsuppehåll och det känns välkommet, dels med tanke på småskador som kan få läka men även för att träna ihop laget ännu mer. De har visat att de kan kämpa sig in i matcher och vända dem. Nu återstår att se till att vara på tårna från det att domaren blåser igång FÖRSTA halvlek.