Efter “endast” oavgjort mot Elfsborg ikväll, ett resultat man normalt sätt skulle vara rätt nöjd med, konstaterar till och med den mest optimistiske optimisten (undertecknad) att årets guldrace nu formellt är över.
Jag inleder rubriken med en låttitel från en av mina favoritkompositörer, och lägger här till en textrad från en annan favoritkompositör; “Glöm aldrig bort all glädje och all sorg, sorg, sorg – Glöm aldrig rött och blått och Helsingborg”
Året, fram tills nu, har varit just det. En glädje över den formidabla vårsäsongen som vändes till sorg – sorg – sorg under den miserabla höstsäsongen. Och naturligtvis glömmer vi aldrig, varken det ena eller andra. För att kunna känna riktig glädje, bör man veta hur det känns med sorg. Så enkelt är det.
***
Nåja.
***
Varför gick det som det gick. det vill säga, varför tappade vi häng på guldtåget och spårade ur? Ja, det är ingen enkel fråga, och det kan omöjligt bli besvarat på ett enkelt sätt. Men någonstans gnager det i bakhuvudet – Försvarsspelet? Kan det vara så enkelt? Nej, naturligtvis inte. Det finns fler svar på varför HIF nu inte lyckades hålla sig kvar på tåget med fyra omgångar kvar. Vi får se fram emot den analysen som tränarteamet kommer att göra efter säsongen. “Vad gick fel, och vad kan vi göra för att inte det ska upprepa sig”? En enkel analytisk frågeställning vars svar kommer bli avgörande för hur nästa säsong kommer se ut, det är jag övertygad om.
***
Jag är garanterat inte den enda som är besviken. Och jag lovar att jag inte kommer ta någon på allvar som hävdar att “Vi ska vara nöjda med en tredjeplats, eller fjärdeplats!”. Ställer du upp i en tävling, gör du det för att vinna. Och säger du att du är nöjd med mindre än en seger/vinst i tävlingen, då har du missuppfattat allt i innebörden – Tävling. Punkt.
***
Otroligt bra stöd från de tillresta helsingborgarna i dag i Borås. Fruktansvärt imponerad över det verbala/vokala stödet som dessa gav till spelarna och till klubben. Vad gäller bengaler, tänker jag inte lägga ner någon tid för den diskussionen här och nu. Fokuserar hellre på det som var positivt, för det är den bilden av matchen som gjorde störst påverkan på mig ikväll. Hatten av till alla er kvinnor/män/flickor/pojkar som var i Borås och stöttade HIF ikväll – Hatten av!
***
På tal om tillresta supportrar i Borås. Jag fick se en skymt av en flagga från HIF-fraktion Dacke. Jag är grymt stolt och glad över att den idén jag poppade ur mig här på AOH i våras, och det jobbet som en del lagt ner (ni vet vilka ni är) för att styra upp det hela, har mynnat ut i att drygt 30-40 småländska HIF-are nu har en gemensam plattform, långt “hemifrån”. Hoppas Fraktion Dacke kommer bli en lika stor och naturlig del utav HIF-familjen som övriga fraktioner utav supportrar i exil är i övriga landet.
***
Nåja.
***
Fyra matcher kvar av årets säsong. Jag ser redan fram emot nästa år och nästa säsong…
Man behöver inte vara heltidstränare för att se och förstå när och varför hösten blev som den blev. I våras hade HIF ett vapen som öppnade för variationer i anfallsspelet och det stavas May-Accam-Bedoya och faktiskt Lindström. Bakom dessa växte en fungerande defensiv och nyförvärvet Simovic fick en targetroll som kompletterade de ovan beskrivna spelarna som ständigt skapade de effektiva omställningarna och aldrig lämnade lugn i motståndarnas backlinje. Detta vapen fanns inte efter Bedoyas och Mays uttåg. Anfallet har klickat på olika sätt sedan dess och motståndarna har oftare satt press på en backlinje som det dessutom mixtrats med och oron har spridit sig, tvekan har växt liksom frustration och där står HIF idag. Jag tror snart alla förstår hur viktig May varit för HIF:s framgångar. Hans spetskompetens saknar jämlike. Fråga Gashi.
Om än numero uno är det man ska gå för så är inte en andra/tredjeplats fy skam heller: kanske inte för medaljen utan snarare chansen att skaffa laget efarenhet samt klubben kosing via Europaspel – så se framåt får vi allt göra först efter den 3 november, men som det ser ut nu en helt avgörande match om tredjeplatsen i Allsvenskan!