Det kallas tvivel

Det kallas tvivel, det där som stör.
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör.
Lars Winnerbäck

När vi klev på bussen och någon frågade rakt ut, “Varför gick vi upp mitt i natten, åkte tio timmar enkel resa till Gävle för att se en skitmatch och frysa, för att sen sätta sig i bussen i tio timmar till?”

Svaret kom snabbt. “Vi är dumma i huvudet.”

För vad är det annars som får en buss fotbollssupportrar att göra en resa på närmare ett dygn för att se en fotbollsmatch i snålblåst och regn? Jag har börjat tvivla om det finns ett vettigt svar på den frågan. Speciellt efter en säsong som inte strött underbara vinster omkring sig. Någon menar att nu tar vi ett avstamp mot framtiden. Nu har vi Jordan och spaden är satt i jorden för det nya Olympia. Hur stor skillnad gör de sakerna egentligen?

Är det värt att gå upp mitt i natten och frysa fötterna av sig en novemberdag? På något sätt var avslutningen på säsongen verkligen ett tecken. Det var kallt, regn och mörkt. Det är så det kommer se ut nu ett par månader framöver. I februari när matcherna drar igång igen, blir det bättre då?

Kanske är jag pessimist när jag inte ser någon ljusning efter det. Kanske är det bara så att jag har nått någon form av gräns. Kanske är jag på väg att ta mitt förnuft till fånga igen. Eller så har jag slutligen tappat det helt.

Kanske är det bara tvivel som kommer i mörkret på en buss hem mot Skåne. Kanske är det bara så att jag behöver lite distans.

Men när jag vaknade upp i morse var det till en dag där jag inte vet om jag, när ljuset kommer åter, kommer finnas där på läktaren igen.