Exklusivt för Allt Om HIF publicerar vi författaren Per Erik Tells novell “Det rö’a hjärtat” i två delar.
Över norra ståplatsläktaren spelade solen längs den långa banderollen, spänd tvärs över hela bortaläktaren. För varandra, våra drömmar och vårt lag. I Djurgårdens färger.
På sektion 37 i sydost, på andra sidan planen, tändes bengalerna i hemmalagets färger; röda och blå molndimmor svepte in både Olympia och Stenbocksgatan i ett töcken. Stämningen steg.
Efter 14 minuter gjorde Prijovic mål för bortalaget. Fem minuter senare hade Accam kvitterat för Helsingborgs IF.
Publikens puls var på väg uppåt.
Tjugo minuter senare rev fansen banderollen, vältrade sig över avspärrningarna och möttes av kravallutrustad polis med hund.
Domaren Stefan Johannesson blåste av och spelarna skyndade ut. Pappor och mammor samlade ihop barnen och gav sig iväg från festen som förvandlats till ett pöbelartat upplopp.
Tatuerade djurgårdsfans med bar överkropp rev loss det som gick att riva loss och ölburkarna haglade in på gräset samtidigt som de skanderade:
– Mördare! Mördare! Mördare!
Det var den 30 mars 2014 och premiären i fotbollsallsvenskan hade förvandlats från längtan och förväntan till en mardröm i något som liknade en krigszon. Någon timme före avspark hade en 42-årig djurgårdssupporter mist livet, ett stenkast från fotbollsplanen.
Han höll på fel lag.
Säsongen inleddes med en tragedi för en stockholmsfamilj. För hemmalaget blev det en sportslig katastrof.
Det blev ett tufft år för mitt rö’a hjärta.
Långt bak fanns minnen från ett annat tufft fotbollsår som inleddes med en allsvensk premiär mot Djurgårdens IF på Olympia.
Det var den 15 april 1968, knappt två veckor efter mordet på Martin Luther King i Memphis. Flimrande TV-bilder från en svartvit värld förmedlades rakt in i vardagsrummet. Vår verklighet var lika lyckligt grön som fotbollsplanen och levande rödblå som idolerna i HIF.
Beben hade vuxit en bra bit sedan höstavslutningen på Olympia i fjol då vi firade lilla silvret. Nu kunde han stå på marken med full utsikt mot målet över järnräcket utan att behöva förnedra sig till att snoka upp en plats utan reklamskyltar för att kunna glana genom stängslet. Alternativet som han stundtals praktiserat i fjol, att hänga och klänga på räcket, dra i våra tröjor, hojta och leva guling, var också bara ett minne.
Det hoppades i alla fall Totte, Lillebror och jag.
Därför var vi alla mycket till freds med hans fysiska utveckling. Det hade varit jobbigt i fjol att höra hans ständiga gnäll då han inte ens såg Rolf Nilsson, målvakten. Kunde Beben bara se keepern var han nöjd. Vi också för den delen, och det var kanske därför vi som vanligt hade intagit våra platser bakom det norra målet, sedan vi elegant slunkit genom vändkorset vid Idrottens Hus och pilat mellan gubbarna i hatt och rock till våra platser, nästan mitt bakom målvakten som skymtade genom nätmaskorna. Det var härifrån vi hade den allra bästa uppsikten över målet.
Vi skulle kunna se alla fullträffarna nästan i detalj. Trots att det var trångt längs järnräcket brukade vi alltid kunna puffa oss in mellan gubbarna och räcket. Det var aldrig någon som bråkade när vi smet mellan benen på dem.
Allsvenskans vårpremiär befolkades oftast av ett rödnäst och småmysande gubbakollektiv i keps och långa rockar med rejält tilltagna innerfickor. Det var heller inte överdrivet kallt fast det bara var i mitten av april.
Nästan precis när avsparken gick började Lillebror mumla något otydligt om korv med bröd och smet iväg.
Sidlottningen placerade hemmamålvakten som nu hette Jan Hallberg hos oss.
Beben hade näsan strax över järnräcket och vi sade till honom att inte slicka på räcket för då skulle tungan fastna. Han trodde på oss fast vi skrattade åt honom och sade att det bara var på vintern som tungorna fastnade på järnräcken.
I samma ögonblick som Beben nös och en stor snorblaga landade på räcket, några gubbar backade förskräckta undan, och Beben skrek i himmelens höjd att nu skulle hans näsa fastna på räcket, blåste domaren en skarp signal. Våra blickar lämnade ögonblickligen snoret på räcket och vi stirrade mot målet. Det stod 0-1.
Gubbarna runt oss rörde sig ängsligt, trampade med fötterna som en orolig elefanthjord, hummade och nickade och såg frågande på varandra. Allt fokus hade varit på Bebens snorblaga. Alla på norra ståplats såg den, ingen hade sett målet.
Det var allsvenskans snabbaste mål.
Djurgården hade stått för premiärmotståndet även i fjol. Då hade järnkaminerna från Stockholm vunnit med 2-0. Sedan hade de slutligen kommit tvåa i Allsvenskan, och tagit hem stora silvret. HIF kom trea och fick nöja sig med lilla silvret. Detta var definitivt en toppmatch mellan två medaljaspiranter.
Jan Hallberg gjorde sin första match. Rolf Nilsson stod alla matcher i fjol, utom en, men nu hade han lagt kepsen på hyllan och Bo Remminger som hoppat in en match för Rolf Nilsson hade flyttat hem igen till Högaborg.
Jan Hallberg var en av HIF:s tre debutanter den här matchen och kunde ha fått en bättre start på sin karriär. Vi visste inte ett skit om Jan Hallberg och vi hade ingen aning om hur det hade gått till när bollen hade hamnat i mål. Men vi såg hur de blårandiga djurgårdarna sprang runt och kramade om varandra och hur de rödblå hängde med huvudena. 1-0 efter fem minuters spel var ett lika obehagligt som obestridligt faktum. Dessutom var det någon som hette något obegripligt som inte ens speakern på Olympia lyckades uttala. Jag hörde gubbarna bläddra i programbladet och försöka sig på att uttala målskyttens namn. Dan Brskpl, lät det som.
En av rödnäsorna sade till Beben att han fick ge fan i att nysa för han störde målvakten. Sedan skrattade alla gubbarna.
Nu gällde det för HIF att komma tillbaka in i matchen.
Även om jag inte hade en aning om hur målet hade gått till så var jag övertygad om att 36-åringen Rolf Nilsson skulle ha tagit bollen. Rolf Nilsson var kanske inte Kalle Svensson, men Jan Hallberg var heller inte Rolf Nilsson.
Hade nu också den stabile gamle Rolf Nilsson ersatts av en sopa så var det ju kört.
Fortsättning följer…
Författaren och frilansjournalisten Per Erik Tell (född 1956) som skrivit novellen Det rö’a hjärtat bor i Onslunda på Österlen, men är uppväxt på Tågaborg i Helsingborg och HIF:are sedan mitten av 1960-talet, då han såg såväl lilla silvret bärgas 1967, som degraderingen ur Allsvenskan 1968.
Hans egna fotbollsmeriter är begränsade till korpen efter knattelagsfotboll på Olympiafältet, men han skryter gärna om att han coachats av Kalle Svensson, bildat kedja med Mats Magnusson och gjort mål på Göran Hagberg, i uppvisningsmatcher för P4 Kristianstad.
Per Erik Tell har skrivit 14 böcker – den senaste Till fots genom Europa handlar om en fotvandring från Sverige till Spanien. Du hittar hans böcker på adlibris.se eller bokus.se och vill du veta mer om honom eller böckerna, hans egen hemsida: www.pereriktell.com
Lämna ett svar