Efter måndagens match mot Djurgården i Stockholm hävdade Roar Hansen att ”DIF var det första laget i år som besegrade HIF med elva spelare mot elva”. Jag är inte överens med honom. Frågan är om det inte var den tolfte spelaren som bar fram hemmalaget till 2-1-segern? Jag är nog benägen att tycka det!
Det bär emot att erkänna det men Djurgårdens supportrar bar fram sitt lag på ett fantastiskt sätt. Herrejävlar vad det dånade i ”Det svarta fårets arena” (min egen benämning, ni kanske själva kan räkna ut varför?). Det har snackats en hel del om ljudet på Stockholms båda nya arenor (Friends och Fårets) och framför allt på den förstnämnda har det klagats på att publiken hörs för lite. Eftersom jag bara varit en gång på varje ska jag inte lägga mig i den diskussionen. Däremot ska jag konstatera att de tappra HIF-supporters som fanns på plats i måndag (troligen huvudsakligen gänget som kallar sig Stockholmsdjävlar, eftersom de bor där) var fullständigt chanslösa. När hemmapubliken satte igång kunde ett jetplan ha landat utan att någon hört ljudet.
Lika chanslösa var förvisso inte HIF på plan, men nog gnisslade det rejält i maskineriet. Ärligt talat blev jag glatt överraskad när Arnor Smarason stänkte in 0-1. Skitsnyggt skott, fler sådana tack.
Men det kändes att HIF hade problem, inte minst på innermittfältet. Gashi jobbade lika aktivt som vanligt men han behöver mer stöd där än vad Smarason kunde ge honom. Och visst var det rätt av Roar att bänka Simovic från start, men Alvaro, som ju visat fin form tidigare, fick inte heller till något vidare i anfallsväg.
Mattias Lindström kämpade förstås i vanlig ordning men jag undrade ett par gånger om han försökte kvalificera sig till ”Disney on ice”? Han verkade ha problem med fästet på plastgräset vid flera tillfällen. Det kan ha varit tillfälligheter.
Nåja, nu är det bara att lägga förlusten bakom sig. Min varning i förväg att ”den som nyss bestigit ett högt berg (=Göteborg) kan därefter snubbla över en liten kulle (=Djurgården)” var tydligen befogad.
Och jag ser hellre att det blev en seger i stället för två oavgjorda, eftersom det innebär en extra poäng.
Mot Norrköping vill jag gärna ha ytterligare tre poäng. Jag är väl medveten om att HIF haft förtvivlat svårt att spöa östgötarna även på hemmaplan under ganska lång tid, men nu tycker jag att det är dags.
HIF-försvaret får väl se till att hålla ett extra öga på blivande lagkompisen, Imad Khalili, som hittills i år härjat vilt i de allsvenska försvaren. Nu har visserligen hans kompis, den isländska målsprutan, Thordvaldsson, dragit vidare men senast saknade Norrköping inte honom.
Det är en svår motståndare HIF ställs mot på söndag. Men jag vet hur man besegrar dom! Man gör som Djurgården gjorde i måndags: tar hjälp av den tolfte spelaren! Plus, givetvis, att alla spelarna gör sitt jobb.
Räknar med att Ema Boateng går in och tar Accams plats i startelvan och att Atta är tillbaka på mittfältet så Arnor kan flytta fram. Skulle inte bli förvånad om Roar väljer Robin före Alvaro i anfallet, men där är jag lite tveksam. Hemma på Olympia kan Santos uträtta stordåd, älskad som han är av lagkamraten ”den tolfte spelaren”.
Själv finns jag på plats på läktaren för andra matchen i rad. Ser fram emot det.
Lämna ett svar