Do ya think I´m sexy ?

Om man  diskuterar Helsingborgs IF´s attraktionskraft för närvarande,  så känns responsen lika naturlig som svaret på Herr Öbergs fråga på Tivoli i fredags– Skall du hänga me ?

Det är nu drygt tio år sedan vi vann vårt senaste SM-guld. Året som följde bjöd bland annat på härliga minnen från Champions league, men även om festen var bra så kan man ändå inte sluta undra när baksmällan skall släppa.

En seger i svenska cupen, samt en gedigen insats i Uefa-cupen har det trots allt blivit. Annars tycks de senaste säsongerna istället för framgångar mestadels ha handlat om ekonomiska och organisatoriska problem . Känslan av att klubben skulle etablera sig som ett stabilt topplag känns avlägset och istället tvingas man konstatera att Elfsborg övertagit vår roll på allvar och vi har blivit ett Örebro.

Helsingborg beskrivs ofta bland utomstående som en gemytlig miniatyrvariant av en större stad med tydliga kontinentala influenser. Men även om de positiva superlativen när staden beskrivs är många, tycks det finnas nästintill lika många negativa gällande attityden hos dess invånare . Nyinflyttade klagar ofta på att Helsingborgaren är svår att lära känna och att vi utstrålar en ” vem-fan-e-du-och-varför-skulle-jag-bry-mig-om-dig” känsla. Kan du skånsk historia och har lust att leka amatörpsykolog för en stund lär du med största sannolikhet nicka instämmande.

Lika självsäkra som vi kan utge oss för att vara på utsidan, lika ofta genomstrålar osäkerheten. Rädslan för att sticka ut och skilja sig från mängden är i mångt och mycket ett politiskt arv, men undertonen att du minsann inte skall tro att du är något, lever och frodas tyvärr än idag.

Traditionens makt är stor och just osäkerheten att sticka ut eller vara annorlunda är en känsla som tycks vara cementerad på Olympia sedan många generationer. Man missar sällan en match, men tycks ändå trivas som bäst då man kan klaga på laget, supportrarna eller klubben som helhet och gärna då i gemenskapen av ens bänkkamrater. Skulle någon bryta mönstret genom att inte hålla med eller genom ett aktivt och positivt sätt mana på spelare eller publik, avfärdas denne direkt.

Hur kommer det sig då att känslan håller i sig över så många generationer ?

Jag tror att det i mångt och mycket handlar om värderingar. Det är lätt hänt att bara åka med i det spår man blivit inledd på som barn, men som vuxen är det ändå meningen att göra val som formar  och förbättrar ens framtid. En lustig parentes här är sektion 37 som enligt min mening är det enskilt bästa som hänt på Olympia de senaste åren. Jag har själv under åren aldrig hört ett negativt ord från någon som följt en match därifrån, men ändå tycks det fortfarande vara oerhört svårt att attrahera dit folk från andra sektioner. Något som faktiskt var huvudsyftet i samband med den sjungande sektionens introduktion. Istället utarmades södra ståplats.

Ett bra sätt att förändra värderingar och traditioner hos folk är att helt enkelt erbjuda dem något bättre. Folk är som regel inte dumma även om vi ibland kan uppfattas som insnöade.

 Gemenskap och positivitet är två argument som jag är övertygad om skulle kunna få den stela Olympiapubliken att engagera sig mer. Genom att känna sig delaktig i en mindre grupp känner sig de flesta människor trygga. Känner man folket runt omkring sig, samt ständigt bemöts av positiva intryck, så infinner sig en säkerhet hos individen och kanske man då äntligen kan ge uttryck för ett engagemang eller en känsla, som man annars hade hållit inne med.

Hur går man då tillväga enklast ?

Bryt barriärer och bygg broar. Ser du en ny person på läktaren eller på en bortaresa, tag kontakt och presentera dig, visa att du bryr dig om andra HIF:are. Är du på jobbet, skolan , krogen eller ica-kön var inte rädd för att skapa nya kontakter och lär känna fler HIF:are.

Den felaktiga bild media sprider om den hängivne fotbollssupportern som en domarhatande och hatfull bråkmakare måste förändras. Dock krävs det att vi som är engagerade i supporterkulturen tar vårt ansvar. Från så banala saker som att ändra eller tom totalt överge vissa uttryck på läktaren, samt aktivt ta avstånd från all form av huliganism.

Personer vars aktioner, såsom våld, skadegörelse, rasistiska uttalanden, inkastade föremål etc, föranleder kostnader i form av böter för vår klubb vill jag definitivt inte ha något samröre med.

Vi är dock alla unika på vårt eget lilla vis och det är onekligen viktigt att visa vördnad och respekt för andra inom HIF-familjen. Man bör jobba internt på att sammanfoga olika grupperingar i och kring klubben. Såväl inför hemmamatcher som vid närliggande bortamatcher har man idag en tydlig uppdelning av HIF:are, detta är något som vi aktivt borde försöka förändra, tillsammans.

För de flesta utav oss är ett medlemskap i moderföreningen och någon supporterförening lika självklart som ett årskort. Vi är faktiskt rätt många totalt och med ett ökat samarbete mellan klubb, supporterföreningar, medlemmar, sponsorer och generell publik bör många förändringar till det bättre kunna genomföras.

Bjud en vän på en matchbiljett alternativt en bortaresa och se till att det blir en positiv upplevelse. Föreslå att chefen förlägger en representation på Olympia i samband med match, det är ofta ett uppskattat kundevent och har du tur leder det till att företaget väljer att sponsra klubben eller kanske lyckas du väcka intresset hos någon kollega. Alla bäckar små och din insats är viktig.

Lika självklart som att nästa generation lär av oss och framöver upprätthåller en sund och positiv läktarkultur. Lika självklart bör det vara att egna talanger känner en stolthet i att representera Helsingborgs IF. 

Brukar i diskussioner med oinvigda ofta förklara att det på läktaren för mig är egalt om personen intill, ser en match om året, eller samtliga. Som rättrogen skall du alltid vara välkommen, oavsett, och folk som trivs brukar ha en tendens att vilja komma tillbaka regelbundet.

Säsongen må närma sig sitt slut för denna gång, men än återstår mycket arbete……