En av få Guldbollen-vinnare från Helsingborg

När vi nu passar på och presenterar lite HIF-talanger kan det kanske även finnas utrymme för att blicka tillbaka lite, nostalgiskt mot forna tider och spelare?

En lirare som jag minns speciellt, eftersom vi hade lite personlig anknytning, är Anders Linderoth.

Den yngre generationen känner givetvis bättre till hans son Tobias, men till skillnad från pappan så har ju Tobbe ingen anknytning till HIF.

När jag bläddrar i ett gammalt album med tidningsartiklar, som jag själv skrev i min ungdom, hittar jag just ett reportage som den då 16-årige Anders Linderoth, som tio år senare skulle komma att vinna Guldbollen. Dock inte som HIF-are, tyvärr.

Under hela min 65 år långa livstid hittar jag bara en handfull lirare, med anknytning till Helsingborg och  HIF, som lyckats få den utmärkelsen.

Den allra första (efter mitt födelseår 1947) var Kalle Svensson, mest känd som Rio-Kalle efter VM i Brasilien 1950 där han gjorde en fenomenal match i Sao Paolo!!!  Guldbollen fick han dock först två år senare. Jag minns honom också eftersom jag fick nöjet att intervjua honom, men det var efter hans karriär. Däremot fick jag som barn ett signerat exemplar av hans bok ”Greppet direkt”, som jag fortfarande har i bokhyllan.

Näste man var högerhalvbacken, som det hette på den tiden Sven-Ove Svensson, som gick under smeknamnet ”SOS”.  Han fick Guldbollen 1954.

Därefter dröjde det till 1976 innan det var dags för Anders. Men då var han tyvärr inte HIF-are utan spelade i Östers IF. (Det var under de mörka åren för HIF, de åren vi gärna förtränger).

I reportaget jag gjorde till dåvarande eftermiddagstidningen Nyheterna berättade jag om hur den 16-årige Anders fått sitt genombrott i TV-cupen! Nej, inte TV-pucken!!! På den tiden fanns det nämligen en turnering för unga fotbollsspelare också.

Jag citerar lite från min egen artikel:

Anders Linderoth fick sitt genombrott som 15-åring då han debuterade i Stattenas A-lag mot Kullavägen. Hela våren 1966 var han permanent där.

Anders upptäcktes några år tidigare av klubbens legendariske sekreterare Malte Frank då han höll på att sparka boll på en lekplats.

Som 15-åring spelade han både i pojk- och juniorlag (och då spelade vi faktiskt en del tillsammans eftersom skribenten, som är tre år äldre, höll till i juniorlaget).

På hösten 1965 gjorde han sin A-lagsdebut.  Året därpå spelade han med laget i en träningsmatch mot HIF och imponerade så på motståndarna att de ville värva honom direkt.  Det blev dock nobben från både klubben och Anders själv. Han och hans tränare Henry Christensson (B-landslagsmålvakt samtidigt som Kalle Svensson höll platsen i A-landslaget), ansåg att junioren behövde växa till sig ett slag.

1968 var det dock dags och då fick han äntligen debutera i allsvenskan i den vackra röda tröjan! Tyvärr var det ju samma år som HIF föll ur högsta serien, men det skulle knappast Anders lastas för.

Tre år senare lämnade han klubben för spel i Öster och sedan fortsatte karriären uppåt. Han gjorde 40 A-landskamper och hade en sejour i Olympique Marseille 1977-1980. Anders medverkade i VM 1978.

Efter sin aktiva tid gjorde han karriär som tränare i bland andra Hammarby, Elfsborg, Landskrona Bois samt Stabaeck och Viborg.

Hans son Tobias. Född 1979 under Anders proffstid i Frankrike, blev också mycket framgångsrik men sonen lyckades aldrig få Guldbollen. Däremot gjorde han fler landskamper, 76, än sin pappa.