Så fick man äntligen bänka sig intill Sveriges vackraste gräsmatta igen. Väntan på årets premiär har varit onödigt lång pga ett virus som har förstört det mesta i sin väg. I egenskap av krönikör så får jag möjlighet att bevittna matchen live och inser, samtidigt som min blick sveper ut över ett öde Olympia, att jag är med och skriver märklig, och oönskad, historia…
Hela dagen har egentligen varit märklig. I normala fall så har man väntat i ett antal månader på premiären. En väntan som, detta året, blev ännu längre. Fjärilar i magen och en bokad tid med kompisarna, utanför Olympia, som enda hålltid under de kommande timmarna. Klockan brukar gå sakta och i bakhuvudet snurrar tankarna om vilka 11:a HIFare som får äran att kliva in på Olympia denna gången. För visst har det blivit några premiärer under drygt 35 års följe av Skånes Stolthet
I dag vaknade jag inte med några fjärilar i magen men väl en längtan. En längtan efter att HIFs säsong skulle rulla igång igen. För när där är liv och rörelse på Olympia så vet man att allt är som vanligt. Så vanligt som livet kan vara innan Coronan satte skräck i en hel värld och förändrade vår syn på så många självklarheter att man, numera, är tacksam för betydligt mindre saker i livet än en Allsvensk premiär…
Egentligen så ökade inte pulsen förrän jag sprang på Jakob Voelkerling Persson i mataffären. Den 19-åriga mittfältaren sträcker fram näven och vid samtalet slut så konstaterar vi att vi båda kommer få deltaga vid ett historiskt ögonblick ikväll vid 19-snåret. Jakob gör nämligen Allsvensk debut och kommer därmed, för evigt, skriva in sig i HIFs historia. För min egen del så lär ju även jag bli del av något stort då jag både får bevittna hans debut men även en Allsvensk premiär, på Olympia, utan publik. En något märklig känsla men ändå något man lär nämna för vänner, bekanta, familj, barn och barnbarn. Precis som de SM-finaler, cupfinaler, VM-kvartsfinaler osv som man bevittnat genom åren. Men denna gången kommer man inte, som Jakob, minnas premiären för sin Allsvenska debut, utan snarare för det faktum att vi, under 90 minuter, stirrar ut över ett öde Olympia.
Foto: Christoffer Borg Mattisson / BILDBYRÅN / COP 261 / PA0008
Att publiken kommer att få hålla sig borta ett tag till är nog ingen vild gissning. Och att Allsvenskan ändå kommer igång är vi nog alla tacksamma för. Inte minst av ekonomiska skäl. Men i mina ögon finns inget vackrare än att få uppleva idrott live. Lyssna till publikens sus där vi alla följer minsta rörelse på planen. Denna kvällen blev det än mer påtagligt, för mig, vilken roll som publiken spelar i detta skådespel. Inte minst i sin roll som 12:e spelare. Något som HIF verkligen behövt. Måtte vi snart åter vara tillbaka i “verkligheten” så att fler åter får möjligheten att bänka sig intill världens vackraste gräsmatta…
Matchen då? Jo, Varberg visade sig inte ha någon större respekt för hemmalaget och tog, fullt rättvist, en storseger…
AOH drivs, i stor utsträckning, på ideéll basis. Vill du ge oss en applåd kan du swisha en slant till 0703890866. Tack!
Lämna ett svar