“Föga anade vi att det skulle bli ett rejält magplask…”

“Vi ska upp och hämta hem SM-guldet på Ullevi” Redan veckan innan mötet med Häcken, på Ullevi i November 1998, rådde det guldhysteri i Helsingborg. Fansen hade redan tagit ut segern, och det efterlängtade SM-guldet, i förskott. Men ack så fel vi kunde ha…

HIF kunde inte ha ett bättre utgångsläge. Man toppade serien med en poäng, före AIK, inför sista omgången och Häcken hade ju knappast något att spela för då de redan var nedflyttningsklara. Skitsamma hur det gick för AIK, som låg hack i häl, i deras hemmamatch mot Örgryte. Detta var en match som vi omöjligt kunde förlora. Det var i alla fall känslan när jag, och några kompisar, satte oss i bilen upp till Göteborg den där morgonen i November 1998. Föga anade vi att det skulle bli ett rejält magplask…

Visst hade en viss oro insmugit sig veckan innan. HIF besegrade visserligen Elfsborg med klara 2-0 men samtidigt drog mittfältsmotorn, Peter Wibrån, på sig sitt tredje gula kort. Därmed var han avstängd i guldmötet. Att det var hans första gula på ett halvår sved dessutom rejält – både för oss drygt 7000 helsingborgare som bänkat oss på Ullevi – men, inte minst, för Wibbe själv som tillhörde lagets ryggrad och även ansågs vara en av de främsta mittfältarna i Allsvenskan.

Domaren blåste till spel och vi supportrar förväntades oss att HIF, omgående, skulle visa var skåpet skulle stå. Men vad vi istället fick uppleva var ett lag som agerade kraftlöst, handlingsförlamat och saknade energi i de avgörande momenten. I alla iver tilläts Häcken, genom Mathias Larsson, ta ledningen i den 31:a minuten efter att Zoran Jovanovski gått bort sig och lämnat helt öppet i mitten. I början av andra halvlek tändes dock hoppet igen när Mattias Jonson nickade in kvitteringen. Ett mål som han, i efterföljande intervjuer, kallat “det mest meningslösa mål han någonsin gjort”. 12 minuter senare gick Jovanovski åter bort sig. Något som Mathias Larsson (minns någon egentligen honom) åter utnyttjade genom att göra 2-1.

HIF kämpade och slet för att försöka vända på steken men närmre än två stolpskott, genom Christoffer Andersson och Kenneth Storvik, kom man inte utan kunde konstatera att Häcken, till skillnad mot HIF, gjorde säsongens bästa insats. För någon, likt mig själv, som befunnit mig på Ruddalen, där HIF snuvades på en Allsvensk plats 1991, så kände denna förlusten sju resor värre. För att inte tala om hemresan till Helsingborg…

Hur gick det för AIK då? Jo, de vann sin match med 1-0 efter att Alexander Östlund gjort sitt enda mål för säsongen. Noterbart var även att stockholmarna gjorde mindre än ett mål per match och noterades för minst mål av samtliga lag detta året. Trots det så tog klubben sitt 10:e SM-guld. För HIFs del var detta oerhört snopet då man varit det, överlägset, bästa laget fram till den sista omgången. Men även om Hareide och laget firade med en gravöl på Hotell Horisont så knöt man näven, tog ny sats, och började smida planer för kommande säsong.

Och hur det slutade vet vi ju alla…

Har du själv en speciell en speciell HIF-match som etsat sig fast i minnet? Skicka in din berättelse till oss på kontakt@alltomhif.se så väljer vi ut, och publicerar, några av de främsta bidragen