När MFF åkte på däng i Prag i kvalspelet till EL häromdagen jublade många HIF-supportrar. Det var inte särskilt smart. Vad de förmodligen inte begrepp var att om MFF skulle lyckas avancera i Europa-spelet så vore det bra även för HIF.
Precis som det är bra för ALLA svenska lag när några lyckas ta sig steget ut i de Europeiska cuperna.
Jag är väl medveten om den rivalitet som råder mellan Skåneklubbarna, likväl som mellan många andra klubbar och självklart älskar jag när HIF spöar skiten av Malmö, men jag önskar också framgång för svenska klubbar.
Precis som det var bra för svensk fotboll när HIF i slutet av 1990-talet skördade framgång och gjorde fin PR för både vår stad och vårt land är det bra idag om några svenska klubbar avancerar. Det kommer alla tillgodo.
Då får man faktiskt bortse från den rivalitet som råder på hemmaplan.
Överlag är jag besviken över allt hat som sprids, med fotbollen som ursäkt. De svenska klubbarna behöver varandra för att kunna utvecklas i positiv riktning.
Jag blir förbannad när jag läser om HIF-supportrar som gläds över att MFF-spelaren Simon Thern, som gjorde ett kort och onödigt gästspel i vår klubb, bryter benet.
Personligen anser jag att det var ett av klubbens största misstag under senare år när HIF värvade MFF-ikonen Jonas Therns son till vår förening. Namnet Thern var så förknippat med MFF att Simon aldrig borde ha fått dra på sig den röda tröjan. Men nu är det en fri spelarmarknad så när en spelare värvats får man acceptera det. Däremot blev jag inte alls ledsen när Simon, som led av hybris och klart överskattade sin egen förmåga, försvann till den klubb han borde ha gått till direkt från Värnamo.
Sedan kan jag inte glädjas åt att han, eller någon annan spelare, skadas. Däremot jublar jag om HIF förnedrar honom på planen och visar att han är sämre än de som bär den röda tröjan.
Att ”hata” MFF (och en del andra motståndare) anses av en del stollar vara normalt för en supporter. Tyvärr en ganska obegåvad inställning.
Man respekterar sina motståndare och älskar sitt lag. Man njuter när det egna laget visar sig överlägset motståndarna och lider i det motsatta läget.
Men att önska att motståndarna skadas kan man ägna sig åt i boxning och andra kampsporter. Fotboll är ett intelligent spel och man önskar att även publiken visar sig intelligent.
Jag blev missnöjd när jag följde VM i somras eftersom tydligen FIFA gett domarna direktiv om att inte följa reglerna och stävja brutalt spel. Jag blev skitförbannad när idioten som sparkade Neymar i ryggen inte drabbades av någon påföljd. Och all min respekt försvann för Barcelona som värvade ”bitaren”.
Förmodligen är jag en gammaldags romantiker som längtar tillbaka till den tid då de inblandade i sporten visade respekt för varandra och när enbart skickligheten fällde avgörandet? Det kan jag leva med.
Lämna ett svar