Veckan inleddes med ett besök på Råsunda och match mot AIK. Såväl tränaren, som en del spelarprofiler har försvunnit från fjolårets mästarlag och avsaknaden av dessa är sannolikt en stor förklaring till lagets prekära tabellposition.
Lite oväntat såg vi ett energifullt hemmalag som tämligen omgående satte in en hög press mot Helsingborgs backlinje. Gästerna, uppenbart störda, hade initiellt stora problem med att få ordning på sitt passningsspel. När AIK tog ledningen i den 17e minuten, efter en snabb spelvändning, började oron göra sig alltmer påmind. HIF kändes stundtals bortkomna och hemmalagets övertag blev allt tydligare. Ironiskt nog så kom kvitteringen en minut före halvtidsvilan. Erik Sundin löpte perfekt, på Jönssons eleganta skarvpass, innan han enkelt rundade målvakten, 1-1.
Marcus Holgersson utgick i paus. Christoffer Andersson flyttades ner på högerbacksposition och ersattes av Rachid Bouaouzan. Holländaren tillförde speed och kreativitet på sin kant och framspelningen till Rasmus Jönsson var briljant, dessvärre tog avslutet i målburens överkant. Rasmus skulle få sin revansch lite senare när han i den 75e minuten stänkte in 2-1, efter fint förarbete från Erik Sundin, som hade ryckt loss från sin bevakning på högerkanten.
Glädjen blev dock kortvarig då Marcus Nilsson, i minuten därpå, oturligt styrde Mohamed Banguras inlägg in i egen bur. Vi var många som innerligen led med Marcus i denna stund. Besvikelsen hade knappt hunnit lägga sig när vi ett par minuter senare fick en frispark i ett bra läge. Fram stegade Christoffer Andersson och resten är som man säger – historia. Tre poäng säkrade, men det var omöjligt att via tv-bilderna urskilja vem som egentligen blev gladast utav Marcus & Chrisse.
Lördagen blev en händelserik dag.
Dagen inleddes med AOH´s första redaktionstura. Därefter följde ett besök på Dunkers, där Hans Cavalli-Björkman och Ingvar Wenehed delade med sig av sina erfarenheter från idrottsvärlden. God planering bör poängteras med tanke på den allsvenska toppstriden, men också underhållande och intressant. En välbesökt tillställning, allt under ledning av Ken Olofsson.
Efter viss tveksamhet, blev jag varse om att det inte var Göteborgs teatersällskap som gästade staden denna helgen. Det är skamligt att vi i detta land, gång på gång, misslyckas så fatalt med att kunna förhindra dessa problem. Speciellt, då man lyckas avsevärt bättre i andra europeiska länder, där man dessutom har ett betydligt större fotbollsintresse.
Inför matchen mot GAIS hade man goda förutsättningar att sätta press på Malmö i serietoppen. En chans man dessvärre inte tog tillvara på och det kan i slutändan visa sig bli oerhört kostsamt.
I ärlighetens namn så var det inte mycket som värmde denna blåsiga och kylslagna hösteftermiddag på Olympia. Försvarsspelet fungerade inte alls, passningsspelet var stundtals obefintligt och de få chanser som faktiskt skapades förvaltades ej. Enligt kollegor på läktaren borde GAIS målvakt Dime Jankulovski ärats med en mask, då hans framträdande i slutet av matchen höll högsta Dramatenklass.
En stor anledning till framgångarna i våras bestod i att man tidigt satte en hög och intensiv press på motståndarna. Man höll ihop lagdelarna effektivt och tätt i defensiven. Framåt attackerade man variationsrikt, från anfall via kanterna, där försvarare/yttrar ofta och framgångsrikt bytte positioner, till eleganta framstick centralt i banan. Efter sommaruppehållet har ytterbackarna blivit desto mer sparsamma i sina offensiva utflykter och variationen i anfallen, är inte längre så varierade. Lyckligtvis har vi fått in en målskytt i truppen och det är nog tur, då jag ställer mig undrande till att vi annars fortfarande hade haft chans på guld.
Landslagsuppehåll härnäst och dags att ladda batterierna inför det allsvenska upploppet. Vågar man hoppas på lite hjälp från Söderslättpågarna ikväll?
Lämna ett svar