Har vi för höga förväntningar?

En lovande försäsong som börjat dala betänkligt. Ett vilset HIF som, redan innan Allsvenskt motstånd, rasat ur cupspelet. Domedagsprofeterna har börjat vakna till liv och laget har rasat från Allsvenska apiranter till nedflyttningskandidater! Är den rödblå kostymen redan för stor och vad är rimligt att förvänta sig av vårt HIF modell 2017?

Brommapojkarna kravlade sig upp från Division 1 inför denna säsongen och Degerfors undvek, med en ynka poäng, ett negativt kval. Ingen av klubbarna har gjort några supervärvningar utan bygger, i mångt om mycket, vidare på samma trupper som förra året. När innevarande säsong skall summeras i November så är jag rätt övertygad om att varken BP eller Degerfors lär ligga på övre halvan av serien. Efter två raka förluster, mot just dessa klubbar, så tror jag nog ni inser att HIF inte kommer att jogga hem Superettan 2017.

Dagens match påminde väldigt mycket om förra säsongens matchinsatser. Inget press centralt, inget självförtroende, obefintligt anfallsspel och ett HIF som blir straffat bakåt! Må vara att man lyfte sig något i andra. Man började springa, jaga, pressa, störa och plötsligt fanns där något som liknande en gameplan och om man haft turen på sin sida (Lange kunde fått en straff och Webergs projektil var vär dett bättre öde) så kunde vi faktiskt, i teorin, fortfarande haft en chans att gå vidare i cupen.

Klubben har tappat åtta spelare i vinter, bytt tränare och saknar spelare som Mikael Dahlberg, Peter Larsson, Calle Johansson, Calle Wede, Surprise och Viktor Ljung. Man har en tränartrojka som insett de ekonomiska förutsättningarna och lyft fram ungdomarna istället för att köpa på sig rutin. Hittills är det faktiskt bara Oke Akpoveta som ligger i Inkorgen och rutinen är det alltså tänkt att herrarna ovan skall stå för. Under förutsättning att de blir skadefria och spelar….

HIF har nu en dryg månad på sig att få upp tempot och, framförallt, se till så att “gubbarna” blir spelbara igen. Här handlar det om en månad där man måste spela ihop en startelva som inte enbart förlitar sig på ungdomlig entusiasm utan även på rutin. Vi måste få in spelarna som, bara på sitt namn, kan vinna poäng till klubben redan innan domaren blåst till spel. Vilken Superettanfallare blir inte lite extra otrolig med vetskapen om att de ställs mot Peter Larsson med över 150 Allsvenska matcher i bagaget. Eller en försvarare som vet att de skall tampas med Micke Dahlberg i 90 minuter. Dahlberg som har 10 Allsvenska säsonger bakom sig att lägga till sitt proffsspel i Grekland.

I Superettan kommer HIF, med tanke på att man kommer från Allsvenskt spel, få bära favoritskapet. Men i nuvarande skick hade jag varit nöjd om laget kan etablera sig på den övre halvan av serien. För det lär vara många om budet i jakten på Topp 3. Här finns klubbar som Dalkurd och Varberg som var nära förra säsongen. Här finns Gais, Örgryte och Åtvidaberg med så mycket historia så att de bara på sina namn skall vara med i toppen. Här finns Trelleborg och Öster som båda satsar friskt på att åter få uppleva svunna tider och här finns även Falkenberg och Gefle som båda, precis som HIF, siktar på en snabb återkomst. Med andra ord – där finns många om budet!

Utanför planen manar klubben till ett långsiktigt tänk och tålamod att åter bygga upp en stabil grund efter många års misskötsel. Detta kommer att ta sin tid att sätta den nya organisationen och ett nytt slimmat sätt att jobba. Har svårt att tänka mig att supportrarna inte har förståelse för detta och är beredda att låta tiden ha sin gång. Kanske måste vi supportrar även ha den förståelsen för att laget på planen, de som skall ta oss tillbaka till Allsvenskan, behöver tid.

Superettan 2017 handlar inte om vem som gör flest mål i premiären eller vem som leder serien efter sju omgångar. Superettan 2017 handlar om vilket lag som kan utnyttja sin trupp på absolut bästa och effektivaste sätt under 30 omgångar.