Olympia och Helsingborg välkomnade Andreas Granqvist och Rasmus Jönsson välkomna tillbaka inför fullsatta läktare och visst känner man skillnaden mot i våras?
Som ni förstår av rubriken att döma tror jag på ett avancemang till Allsvenskan för vårt kära HIF. Jag är fullt medveten om att det är 13 matcher kvar och att allt kan hända men man måste ju inse att med truppen som HIF förfogar över ska ta hem denna serien. Så, nu vet ni hur jag tror att säsongen kommer att sluta, över till matchen och huvudpersonerna.
Först och främst vill jag säga att de som slitit med tifot ska ha en stor eloge för all tid de lagt ner, det skapade en tifoinramning som tog tankarna tillbaka till guldmatchen mot AIK 2011 och Henrik Larssons hemvändartifo och inramningen tycker jag var värdig de båda återvändarna. Hoppas att inramningen och vinsten gör att i alla fall en del av de som var på matchen återvänder till resterande hemmamatcher under hösten och stöttar HIF. Låt oss stanna upp vid det båda och vi börjar med huvudpersonen för aftonen ”Granen”. Jag tycker inte att HIF gör en klanderfri defensiv insats men visst tusan har Andreas fört in ett lugn i försvaret som jag tycker märks allra mest på Pär Hansson. Ja, Pär har i princip alltid varit bra enligt mig men med Granqvist framför sig tycker jag målvakten visar upp ett mycket större lugn. Rasmus Jönsson då? Ja denna Rasmus, vad ska man säga? Bäst på plan två matcher i rad enligt mig och en spindel i nätet i spelet som har lyft spelet en eller flera dimensioner. Vid flera aktioner, däribland målet, får jag ”flashbacks” till den Rasmus vi såg precis innan han lämnade för utlandet. Kan Rasmus fortsätta hålla denna nivå kommer han att vara Superettans bästa spelare under hösten.
Jag tror att dessa två herrar kommer ha en enormt stor del i det avancemang som jag, som ni vet, tror kommer att komma och just nu kan jag inte se vad som ska stoppa oss från att ta oss tillbaka till finrummet i svensk fotboll.
Matchen i övrigt, vad kan man säga? Visst har vi några dalar när Norrby tillåts att ha boll och komma till chanser allt för mycket men på det hela taget tycker jag segern är säker, likt mot J-Södra, och minuterna som föregår HIFs 2-0-mål tycker jag är bland de bästa på säsongen. HIF har då ett flyt i spelet och breddar på ett sätt som gör att Norrby inte alls hänger med.
Innan jag slutar måste jag tyvärr skicka iväg kritik mot arrangemanget kring matchen som jag tyckte blev alldeles för mycket jippo med musiken innan inmarschen som kanske lägsta punkt. Med det sagt, när den eminente Björn Helgesson släppte lös Södra stå och resten av arenan för att sjunga slutet på ”På gator röda och blå” fick jag den där ståpälsen som bara en fotbollsmatch med HIF kan ge.
Lämna ett svar