“Fotboll är inte en kamp på liv och död, det är mycket viktigare”, sa Bill Shankley, en tidigare tränare i Liverpool, en gång i tiden. För oss supportrar stämmer det ganska väl. Det är ett livslångt äktenskap att stötta och älska sitt favoritlag i vått och torrt, och i med- och motgång
Själv blev jag fotbollsnörd via min pappas gener. Så när jag fick min första fotboll när mamma kom hem med mig från BB, tog intresset fart. Alla blivande småbarnsföräldrar ska veta att det finns många bra bollekar för nyfödda. Jag erkänner villigt att det bara är kärleken till min familj som är starkare än kärleken till fotbollen.
Jag tycker också det är väldigt kul att skriva och brukar i perioder bombardera Helsing-borgs Dagblad med insändare och debattartiklar. Så när Martin Klinteberg, sökte skribenter till Allt Om HIF, tvekade jag inte många sekunder innan jag erbjöd honom mina tjänster. Martin blev glad och skrev att det var jättebra med någon som var lite äldre.
Nu tänker jag aldrig på det här med min ålder, och tar andras personliga omdömen om mig med humor, så jag förstod att Martin såg min ålder som en merit eftersom jag har många års erfarenhet av både det ena och det andra, och inte såg mig som en gubbe.
Det förpliktigade också att jag bodde 50 meter från Harlyckans IP, mina första levnadsår. Här har en av Sveriges främsta talangfabriker Högaborgs BK alltid haft sin hemvist. Man kan säga att jag föddes i HBK. Här uppstår dock mitt första dilemma. Högaborg kommer alltid att vara klubben i mitt hjärta, och HIF nummer två. Som den fotbollsnörd jag är vill jag så klart ha ett favoritlag på hög elitnivå, och då är HIF det självklara alternativet.
Livet som motgångssupporter
Jag började följa HIF när jag var i 10-12-årsåldern 1966-68. Det var en tid när ”Mjölkkossan” höll till längre ner i seriesystemet. Samtidigt avslutade jag min egen aktiva karriär som mer eller mindre orörlig vänsterback utan speluppfattning. Den karriären lovar jag att inte plåga er med.
Mina första år som HIF-supporter höll laget till i botten av Allsvenskan, för att 1968 ramla ur. Sen vidtog en lång ökenvandring som varade i hela 24 år, då HIF 1993 åter var tillbaka i högsta serien.
En tidig höstdag 1969 kastade jag mig på cykeln direkt efter avslutad konfirmation i Elinebergskyrkan, och trampade snabbt upp till Olympia där jag lade mig bakom det ena målet fyra timmar innan kvalmatchen mot Örgryte skulle börja. Efter att ha förlorat med 4-0 och med 2-0 borta mot Hammarby missade HIF uppflyttning, och sjönk allt djupare genom seriesystemet. Jag hade punka på cykeln så jag fick släpa den hem genom Jordbodalen. Här började min bana som motgångssupporter.
Trots spektakulära värvningar som de f d proffsen Inge ”Guldfot” Danielsson, Roger Magnusson, Tore Cervin, Thomas Sjöberg och Pär-Olof Olsson kom HIF inte tillbaka till Allsvenskan.
De bedrövligaste minnena är sent 70-tal när HIF låg sist i division 3 efter sex omgångar, och man bl a hade förlorat med 2-0 på Olympia mot kvarterslaget Warta från Göteborg, samt förluster mot Gunnarstorp och Stattena.
Som en sann motgångssupporter körde jag troget till bortamatcherna i Gunnarstorp, Höganäs, Hittarp, Ramlösa och Borstahusen med min Puch Dakota i ur och skur, när HIF hade ramlat ner i division 3. Mitt samvete minns dock inte om moppen var trimmad eller inte. Jag upptäckte att en motgångssupporter får njuta av annat än bra resultat, såsom att jämföra smaken på olika korvar på de lokala arenorna, när det går knackigt för våra lag.
Jag kan varmt rekommendera korvarna på Höganäs IP.
Dessa år kommer att vara minnen för hela livet!
Ljusare tider stundar under 90-talet
Mycket tack vare min moderklubb Högaborgs BK, där jag nu är ledamot i styrelsen, kom HIF så tillbaka till Allsvenskan 1993.
Sveriges bästa anfallspar bestående av de Högaborgsfostrade storspelarna Mats ”Masse” Magnusson och Henrik ”Henke” Larsson öste in mål och bidrog starkt till att ”Mjölkkossan vann division 1.
Mitt envisa och trogna supporterstöd var också en viktig hörnsten i återkomsten.
Nu fick jag övergå från att jämföra korvarna på Höganäs och Hittarps IP, till att se högklassig svensk elitfotboll på Olympia, där korvarna är sådär. Men det känns helt ok.
Puch Dakotan hade sedan länge gått i graven, så jag promenerade de 500-600 meterna hemifrån till Olympia.
Guldet som försvann i Göteborg 1998
Nu börjar HIF-ångesten sakta att försvinna. Under början av 90-talet etablerar man sig som ett stabilt Allsvenskt topplag. Placeringarna skiftade från 2-6 fram till 1998. Ett år jag aldrig glömmer. Inför sista omgången ledde HIF serien med 2 poäng och bättre målskillnad före tabelltvåan AIK. Man skulle hämta hem det givna guldet på Ullevi i Göteborg där BK Häcken som redan var klara för degradering, stod för motståndet. AIK mötte Örgryte hemma på Råsunda.
Säker som jag var på att det skulle bli guldfest, lockade jag med min fru som är helt ointresserad av fotboll, och goda vänner i Göteborg som inte heller var speciellt lockade, på matchen mot Häcken. Jag hade en gigantisk HIF-flagga och målade mig rödblå i ansiktet. Matchen började och jag blev allt mer nervös. HIF spelade riktigt dåligt. De rullade runt utan fart och tappade mycket boll. När så Häcken gjorde 1-0 på ett halvdåligt långskott som Sven Andersson bara tittade på när det rullade in, fick jag tillbaka min HIF-ångest.
Ångesten släppte när Mattias Jonsson gjorde 1-1 i början på andra halvlek. Guldet var hemma. Det räckte med oavgjort. Men HIF fortsatte spela uselt, och som från ingenstans gjorde Häcken 2-1 en kvart senare. Dock stor det fortfarande 0-0 på Råsunda, så HIF låg fortfarande före AIK.
När det återstod ca 15 minuter tittade min Göteborgskompis som hade sportradion på, räddhågset på mig. Han hade den där minen, typ ”hur ska jag våga berätta detta?”.
Försiktigt nästan ljudlöst sa han så; ”Mats, det blev precis 1-0 till AIK”.
Det som inte kunde hända hände. HIF spelade bort guldet. De förlorade mot ett avsågat Häcken. AIK vann med 1-0 och gick förbi med en poäng och sämre målskillnad.
Killen på macken i Laholm där jag tankade på vägen hem, såg min HIF-ångest stå i full blom när den rödblå ansiktsfärgen rann ut över mitt ansikte. Jag sade inte ett ljud när han konstaterade; ”är det sorgens dag eller?”
Den resan glömmer jag aldrig!
Guldet som vi tog i Göteborg 1999
Året därpå var det dags att köra till Ullevi och Göteborg igen. Med fjolårets fiasko i färskt minne, vågade jag inte ta med någon mer än min son till matchen den här gången.
HIF ledde återigen serien före AIK, inför sista omgången och skulle möta mittenplacerade IFK Göteborg i sista matchen.
Jag höll en lägre profil den här gången utan ansiktsmålning, och bara med min stora HIF-fana.
Nu gick det vägen. I början av andra halvlek sprang Arild Stavrum sig fri ur misstänkt offsideposition och sköt in 1-0, som blev segermål. Sonen fick order att vifta med fanan genom bilfönstret hela vägen hem till Helsingborg och skandera ”SM-guld, SM-guld, SM-guld”!
Vi glömde åka inom macken i Laholm det här året, men vi hann hem till en magisk guldfest vid Terrasstrapporna, och HIF-ångesten var bortblåst. Den resan kommer jag inte heller att glömma.
Europaspelet 2000
Tack vare guldet 1999 fick HIF kvala in i Champions league. Vi mötte Inter i ett dubbelmöte som för alltid blir historiskt. Mikael Hansson gjorde 1-0 till HIF på Olympia, och vi vann sensationellt.
Sen blev målvakten Sven Andersson ”San Siro”-Sven med alla och envar, när han bragdräddade en sen straff på San Siro inför fullsatta läktare. Det blev 0-0 och HIF kvalade in i gruppspelet.
2000 spelade HIF i en grupp med Bayern Munchen, Rosenborg och Paris SG. Man vann bl a över Rosenborg och spelade oavgjort mot Paris och Bayern. Med 5 poäng är man bäst av alla svenska lag i Champions league genom tiderna.
2007 kvalade HIF in i gruppspelet i UEFA-cupen efter seger med 5-1 mot Herenveen. I gruppspelet slog man Galatasary borta med 3-2, och Austria Wien hemma med 3-0.
Sen åkte man ut i 16-delsfinalen efter en tveksam straff mot PSV Eindhoven.
Jag såg alla hemmatcher live och glömmer aldrig dessa fantastiska fotbollsfester.
Guldet som vi tog i Göteborg 2011
2011 var det åter dags med en avgörande match om guldet med AIK på Ullevi i Göteborg. HIF mötte GAIS, och AIK mötte Malmö FF i Malmö.
Som väl är är jag ensam fotbollsnörd i min familj. Det kan vara tillräckligt påfrestande för de närmaste ändå som det är. Så nu åkte jag upp till Göteborg själv. Utan att övertyga vann HIF med 3-1 samtidigt som AIK spelade 1-1 mot Malmö FF.
Nu viftade jag med HIF-fanan genom ett bussfönster hela vägen hem och hann uppleva guldfesten på Olympia. Underbara minnen!
HIF bäst i Sverige under fem år 2010-2015
Med ett allsvenskt guld, ett stort silver, två cupguld och två segrar i Supercupen under åren 2010-2015 var HIF överlägset Sveriges bästa lag. Jag såg alla matcher jag kunde både hemma och borta, seglade runt i eufori, helt utan HIF-ångest och tyckte t o m att korvarna på Olympia var ganska goda, men bara chorizon.
Nu var jag äntligen medgångssupporter.
Supercupmatcherna blev något av kronan på verket då HIF befäste sin position som det totalt sett bästa laget i landet. Jag var på plats på Olympia när man slog AIK med 2-0, och även på Swedbank Stadion när man slog Malmö FF med 2-1.
Minnena blir ännu ljuvligare av att man vann över just AIK och Malmö FF.
Vilket lag vi hade med Pär Hansson, Christoffer Andersson, Erik Wahlstedt, Ardian Gashi, May Mahlangu, Alfred Finnbogason, Rasmus Jönsson, Emil Kraft, Alexander Gerndt m. fl.
Men framförallt var det en fungerande lagmaskin.
Nu har HIF gjort en resa neråt igen. Men med den rekonstruktion man har gjort 2017-2018 har jag gott hopp om att HIF är i Allsvenskan 2019, och ett topplag redan 2021.
Varför inte Sveriges bästa lag igen ? Men man behöver inte vara oroliga i klubben, för jag hänger på såväl som medgångs- som motgångssupporter, om jag så ska behöva köpa en billig gammal begagnad Puch Dakota och jämföra smaken på korvar på de lokala arenorna
Lämna ett svar