HIF’are vi minns – Fredrik Björck

Mitt i guldstriden i Allsvenskan så “flikar” Allt Om HIF in med en HIF’are vi minns. Denna gång handlar det om mittbacken Fredrik Björck som var i HIF från vintern 2005 till sommaren 2007.

Fredrik Björck kom till HIF på lån från AIK inför 2005 års säsong. Solnaklubben hade ramlat ner i Superettan året innan och Fredrik hade fått spela väldigt lite på hösten efter att Gnaget hade bytt tränare. Det gjorde så att han var osäker på om han ville stanna kvar i AIK och Stockholm. Fredrik trivdes i och för sig ganska bra i klubben och staden, men han ville uppfylla sin önskan om mer speltid. Efter att ha pratat med Patrik Englund (tränare) efter säsongen stod det ganska klart att han inte skulle prioriteras i Superettan.

– Jag tyckte att jag var tillräckligt bra för att spela på högsta eller näst högsta nivån och att jag hade utvecklats som spelare under min tid i AIK. Jag hade ju spelat i stort sett alla matcher under ett och ett halvt år innan vi bytte tränare.

Tillsammans med de nya tränarna i AIK så kom Fredrik fram till att en utlåning skulle vara bra för båda parter. När sedan HIF visade intresse så tvekade Fredrik inte en sekund.

– HIF är ett väldigt attraktivt lag i mina ögon och med profiler som Jesper Jansson, Gustaf Andersson, Daniel Andersson och Erik Wahlstedt i laget visste jag att det fanns en stabilitet i truppen. Jag träffade sedan Peter Swärdh (tränare) och fick egentligen bara det jag trodde, bekräftat.

Hur minns du din tid i HIF?

– Jag har väldigt många goda minnen från tiden i HIF och Helsingborg som stad. Klubben var alltid rak mot mig och jag kände mig hemma direkt. Jag träffade många trevliga människor, både i laget och utanför, som jag fortfarande har kontakt med. Även om det blir mer sällan nu när man gått skilda vägar, så hör vi alltid av varandra med jämna mellanrum. Vi (jag och min fru Lina) trivdes faktiskt så bra i Helsingborg att vi skulle kunna tänka oss att bo där igen i framtiden.

Vilka har du kontakt med idag som du spelade med i HIF?

– Gustaf Andersson (som jag kände redan innan jag kom till klubben från tiden i Västra Frölunda) Oskar Rönningberg och Andreas Dahl är väl de som jag har bäst kontakt med. Alla tre var faktiskt på mitt bröllop för ett par år sen.

När Fredrik kom till HIF så hade Sundets Pärla redan ett sammansvetsat mittbackspar i Andreas Granqvist och David Ljung.

Hur såg du på den konkurrens som fanns om mittbacksplatserna när du kom till HIF?

– Lätt! Skämt åsido. Det var naturligtvis tuff konkurrens, men jag var beredd att kriga för min plats. Jag var ju egentligen i samma situation när jag flyttade till AIK med Gary Sundgren och Per Nilsson, så jag visste vad jag gav mig in på, även om det är helt olika spelare vi pratar om. Jag hade stark tro på mig själv och visste samtidigt att det skulle kunna bli en del på bänken. Men efter jag blev skadefri på våren var jag väl ordinarie i stort sett resten av säsongen, tror jag.

Dock, efter två och en halv säsong i HIF så flyttade Fredrik från klubben. Han och HIF kom inte överens om ett nytt kontrakt, även om båda parter var intresserade av en förlängning.

– Som så ofta så har både klubben och spelaren olika ramar för hur det nya kontraktet ska se ut. Väldigt tråkigt förstås, men sån är branschen, tyvärr.

Då kom Fredrik och HIF överens om att HIF lika gärna kunde sälja honom, med fem månader kvar på sitt kontrakt, istället för att han skulle gå som Bosman.

– Det tyckte jag kändes bra eftersom jag var glad för min tid i klubben och kunde de få lite ersättning tyckte jag att de skulle ha det.

När Fredrik sökte efter en ny klubb så var hans tanke och vilja egentligen hela tiden att spela utomlands. Men när alternativen inte var vad han önskade sig, så lockade Elfsborg med spel i kvalet till Champions League samt att han kunde bo i Göteborg, vilket var det mest passande alternativet för honom.

– Elfsborg är en väldigt bra och ordentlig klubb som är otroligt välskött. Som spelare var det väldigt lätt att komma in i gänget.

Fredrik trivdes bra i Elfsborg där han fick spela många roliga matcher, främst i Europa då Elfsborg kvalade till Champions League och mötte Linfield FC från Nordirland, Debreceni från Ungern och spanska Valencia under säsongen 2007/2008.

– Det var väldigt spännande att få möta lag man inte mött tidigare (utom Valencia som jag mötte med AIK) och få se nya platser, även om sightseeing möjligheterna är begränsade. Samt att man fick mäta sig med lag från andra och ibland bättre ligor.

Fredrik fick uppeleva fler Europamatcher under sin tid i Elfsborg. Han var med och spelade i UEFA-cupen (nuvarande Europa League). I gruppspelet mötte Elfsborg spanska Villareal, Fiorentina från Italien, AEK Aten från Grekland och Mladá Boleslav från Tjeckien.

– Det var kul att få mäta sina krafter med lag från Europas bästa ligor, och se att det är en viss skillnad men att den inte är så stor som många tror.

– Vi gjorde ju en riktig skitmatch mot Fiorentina (förlust med 1-6), men de andra matcherna tycker jag vi gjorde det bra.

Fredrik stannade bara sex månader i Elfsborg. Han kände att hans motivation för Allsvenskan inte fanns där, utan den bara fanns för Elfsborgs matcher i Europa. Detta var egentligen något som hann först insåg efter säsongen, när han fick tid till att reflektera över saker och ting, för det hade varit en väldigt hektisk höst både på och utanför plan.

– Jag pratade med Magnus Haglund på försäsongen, och han hade sett samma sak som jag berättade för honom. Då sa han till mig att han inte ville stå i vägen, om det skulle vara så att det fanns intresse från utlandet.

Fredrik funderade ett tag och pratade med nära och kära om vad de tyckte att han skulle göra, och kom fram till att han kanske skulle försöka komma till en ny liga för att hitta tillbaka till fotbollen och känna glädje över den.

– För, om jag ska vara helt ärlig, så kändes fotbollen bara som ett måste och jag spelade i stunder helt utan passion.

– Men flytten till Danmark och Esbjerg gjorde mig väldigt gott och jag kände att det blev roligt att spela igen, utan den flytten hade jag nog inte spelat idag.

Varför tröttnade du på Allsvenskan?

– Vet inte riktigt. Jag kände att jag hade varit på alla arenor och att saker och ting bara upprepade sig. Blev lite slentrian. Jag har nog haft ett ganska stort behov av förändring, kanske är någon rastlöshet av något slag.

Att få spela i en ny liga hägrade alltså för Fredrik. Han visste sedan tidigare att det dåvarande danska SAS-ligalaget Esbjerg hade följt honom under en längre tid. Han hade tackat nej till en flytt under hans sejour i HIF, men nu kände han att tiden var inne och mittbacken kände att storleken på klubben verkade vara passande, med en ganska familjär stämning.

Hur minns du din tid i Esbjerg?

– En väldigt bra tid. Jag hittade tillbaka till glädjen där. Mycket tack vare tre fantastiska tränare som vi hade. När jag kom hade laget ett ganska dåligt läge, men jag hade förstått på tränarna att det offensiva spelet varit bra men att försvaret inte varit bra nog. Detta vände vi på under säsongen och vi spelade ganska bra också.

Med Esbjerg fick Fredrik spela en cupfinal mot Bröndby på Parken.

– Det var stort. Cupen har hög status i Danmark och det var fullsatt på Parken.

Esbjerg förlorade dock matchen med 2-3.

– Trist att vi inte kunde vinna matchen. Men det är bara att konstatera att Bröndby var det bättre laget den dagen.

Efter två år i Esbjerg så skulle Fredriks tid i Esbjerg komma till ett slut. Det hela berodde, i grund och botten, på att skattereglerna gjorde det svårt att förlänga kontraktet.

– Då var det nog bara tre år man kunde ha professorskatt, som den kallas. Tror det är längre nu. Sen hade tränaren, som tog mig till klubben, lämnat oss och jag trivdes inte lika bra med den nya. Var oenig i hela hans upplägg, om jag ska vara ärlig, från träning till coaching.

Föga förvånande så hade Fredrik inga planer på att flytta hem till Sverige och Allsvenskan, utan han ville fortsätta sin resa utomlands. Nästa land för honom blev således Norge för spel i Tippeligan.

– Jag tänkte att det skulle vara kul att få testa den ligan också, när jag fick chansen. Spännande att få se skillnaden mellan våra ligor, och det är faktiskt en hel del skillnad mellan Norge, Sverige och Danmark.

Kan du berätta hur det är att spela i de tre ligorna?

– Ja, om vi börjar i Sverige så är det nog den mest taktiskt kunniga ligan. Man drillar försvarsspel noga och lägger mycket kraft på att ligga rätt i positionerna.

– Danmark är mer teknisk och man vill gärna spela sig fram helt från målvakt.

– När jag kom till Norge var tempot det första som slog mig. Man kontrade på kontringar på kontringar, så att säga. Ibland sprang spelare runt helt huvudlöst, tyckte jag. Men den håller på att ändras, och man vill hålla mer i bollen nu. Jag kan se en väldigt tydlig skillnad på Tromsö från när jag kom. Nu spelar vi en fotboll som går ut på att ha bollen i laget, till skillnad från tidigare när vi skulle fortast möjligt fram.

– Ska tillägga att spelet alltid utvecklas och det har det säkert gjort i både Sverige och Danmark också, men det var så jag upplevde fotbollen när jag var där och detta är väl en ganska grov generalisering av mig.

Väl i Norge var det till slut två klubbar som kämpade om att få Fredrik till sin klubb, Tromsö och Aalesund.

– Jag var till och med och gjorde en läkarundersökning hos Aalesund. Efter undersökningen sa de att de ville vänta på ett urinprov i tre till fyra dagar, men jag hade en deadline från Esbjerg att rätta mig efter. Så först trodde jag att jag skulle bli kvar i Esbjerg ett tag till.

Men Tromsö, som var på La Manga på läger, hade pratat med Esbjergs läkare och hade sett att Fredrik hade spelat alla matcher under sista året. Tromsö sa att de litade på vad läkaren hade sagt och ville skriva ett treårskontrakt med Fredrik på en gång.

– Så det gjorde jag och jag är väldigt glad att det blev Tromsö, den här klubben är helt fantastisk! Synd bara att det är 200 mil hem till Göteborg. Det är ju där jag har min familj och mina barndomsvänner. Det hade varit trevligt att ha dem lite närmre.

Hur har du haft det i Tromsö hittills?

Fredrik (som har på sig Tromsös matchtröja på bilden till höger) har varit i Tromsö sedan februari 2010. Tromsö är Norges sjunde största stad och finns belägen i norra delen av landet. Fredrik berättar att fotbollsklubben Tromsö vet om sitt geografiska problem, men samtidigt tror han att alla resor hjälper nog till så att gruppen svetsas samman väldigt bra.

– Och klubben ger lite mer ledighet än vanligt, just för att spelarna ska få chansen att hälsa på familj och vänner. Under min tid här i Tromsö så har min fru fött en underbar liten dotter som verkligen lyser upp vardagen.

Sist men inte minst så vill Fredrik Björck skicka en hälsning till människorna i och kring HIF:

– Tack för en oförglömlig tid i Helsingborg. Hoppas att vi ses snart igen.

– Och grattis till en fantastisk säsong! Jag tänker inte prata om den ädlaste av metaller innan grabbarna tänt cigarren, men det ska väl mycket till för att städarna på Olympia inte ska få plocka säckvis med konfetti på morgonen den 24 oktober.