Efter att ha upplevt den smärtsamma förlusten mot Djurgården i Stockholm såg jag verkligen fram emot hemmamatchen mot Norrköping på Olympia. Att köra drygt 100 mil tur och retur för att få uppleva stämningen tyckte jag definitivt att det var värt. När jag planerade resan alltså… Efteråt gick tankarna åt ett annat håll.
Det var ingen rolig match, det kan vi säkert alla vara överens om. Kanske var förväntningarna orimligt stora? Att HIF inte lyckats besegra Norrköping hemma under hela 2000-talet kunde möjligen ha gett anledning till funderingar, men som alla experter brukar konstatera (gäller inte minst tränare): ”varje match lever sitt eget liv och historien spelar ingen roll”. Det borde vara så, inte minst med tanke på att laguppställningarna sällan ser likadana ut från den ena säsongen till den andra. Inte bara spelare utan även tränare bytts ju ut med ojämna mellanrum. Så förutsättningarna ser sällan likadana ut.
Ändå verkar historien spela roll.
Jag tyckte att HIF inledde bra och såg även en stund in i första halvlek möjligheter till att den så efterlängtade trepoängaren skulle bärgas. Men efterhand växte oron. Oförmågan i avslutningarna gav anledning till det.
Framför allt undrade jag varför Roar Hansen lät Robin Simovic ta tillbaka sin plats i startelvan, efter att ha varit petad mot Djurgården? Jag undrar fortfarande. Lika mycket undrar jag varför Mattias Lindström fick lämna plats för Alvaro? Från min plats såg jag att Lindström åtminstone kämpade, även om han inte heller var på topp.
Men Simovic verkar vara i en djup formsvacka. Inget märkligt i det egentligen, eftersom han är ganska orutinerad på allsvensk nivå. Och han gjorde ju en riktigt bra start i våras. Men nu behöver han komma tillbaka till den formen och framför allt få tillbaka självförtroendet, som jag förmodar är en smula stukat efter de senaste matcherna då han varit en blek skugga av det kunnande jag trots allt tror att han har.
Ett problem är också att supportrarnas tålamod kan svikta. Efter matchen hörde jag åskådare som började jämföra honom med Tomas Sörum. Väldigt orättvist enligt min uppfattning. Tomas värvades som en etablerad spelare och vi hade rätt att ställa krav på honom. Robin är värvad
som en framtidsman och behöver skaffa sig mer rutin för att prestera på en jämnare nivå.
Mot Norrköping svor jag också över honom. Han hade verkligen inte många rätt i den matchen och hade jag varit tränare hade han garanterat inte fått starta. Trots det har jag fullt förtroende för Roar Hansen och hans kollegor i ledarstaben.
Loret Sadikus sena återbud ställde förmodligen till planeringen en del.
Apropå Loret så borde han ha stärkt sina chanser till en landslagsplats efter Sveriges match mot Norge. Nu tror jag inte Erik Hamrén skulle våga plocka in en debutant i höstens kvalmatcher men till januari-turnén tror jag Loret är given. Förutsatt att han väljer blå-gult framför Albanien, men det vet bara han själv. Men åker han med på januari-turnén och presterar där skulle han kunna bli en man för Sveriges VM-trupp till Brasilien – om nu Sverige lyckas kvalificera sig dit, vilket jag är lite tveksam till.
Den uteblivna segern mot Norrköping innebar att vi tappade poängförsprånget till MFF. Lite irriterande naturligtvis men eftersom vi har Skånederbyt hemma i höst så går det ju att reparera där.
Vad som gäller nu är att hitta tillbaka till segermelodin och ta full pott i mötena med Mjällby och Gefle. Det är fullt möjligt. Om HIF spelar som laget kan spela så bör det bli sex poäng.
Det som oroat lite på slutet är oförmågan att göra mål. Kanske kan Imad Khalili bli spelaren som kommer in och tillsammans med David Accam får fart på målfabrikationen igen?
Med Khalili i truppen får Roar också möjligheten att låta Robin Simovic hitta tillbaka till formen igen.
Robin kanske kan få chansen att bli ”cuphjälte” i Härnösand?
Lämna ett svar