Hjältarna från 99

Den 30 Oktober 1999 kunde HIF, efter 58 år, åter stoltsera med von Rosens pokal efter en avgörande seger, mot IFK Göteborg, i sista omgången. Det var HIFs sjätte guld genom tiderna. Och även om bedriften återupprepades 2011 så vill vi på AOH uppmärksamma det faktum att det är 20 år sedan som tusentals Helsingborgare  samlats vid Terasstrapporna för att fira sina hjältar. I den kommande serien möter ni, på nytt, spelarna och ledarna bakom bragden

Trots att jag har varit årskortsinnehavare i drygt 25 år så är där få säsonger som inneburit en så förlösande känsla som 1999. Att HIF, med en poängs marginal, vinner guldet samtidigt som MFF trillar ner i Superettan.
Att som HIFare förbereda sig för ett deltagande i världens finaste klubbturnering samtidigt som den värsta konkurrenten går in i ett stålbad utan dess like gör att det sista året på 1900-talet för alltid etsat sig fast i ett HIF hjärta!

Året innan hade klubben handplockat en norrman vid namn Åge Fridtjof Hareide och målsättningen var självklar – Helsingborg ska ta hem guldet! Vem den där Fridtjof nu var hade få koll på men vi hade hört att han bla spelat i Manchester City och Norwich under några säsonger på 80-talet! Som älskare av brittisk fotboll lät det klockrent så självklart gillade man läget.

Nu var Hareide, eller Oggy som han även kallades,  nära att lyckas redan första året. Efter en snöplig förlust mot BK Häcken på Gamla Ullevi (1-2) gick guldet istället till AIK som lyckats besegra Örgryte med 1-0. Dock var ju grundstommen redan satt och inför 1999 års Allsvenska så var det absolut inget som skulle få gå snett. Helsingborgarna krävde ett guld!

Sedan tidigare så fanns spelare som Sven Andersson, Magnus Powell, Andreas Jacobsson, Mattias Jonson samt en viss Arild Stavrum, som redan 1998 vunnit den Allsvenska skytteligan, i klubben. Hareide fyllde på med diverse proffsspelare som  Lars Bakkerud, Peter Markstedt och hemvändaren Rolle Nilsson – alla med mängder av rutin . När så den Allsvenska premiären stod för dörren, en kylslagen söndag i April, så pulveriserades IFK Göteborg med hela 3-1 då hemmalaget gått från 1-0 till 3-0 på 11 minuter.

Efter att laget, inledningsvis, blandat och gett så nådde man fram till den 17 Maj. Som alla vet så är detta Norges nationaldag och denna dagen skulle också bli startskottet på en fantastisk sommar som inte tog sin ände förrän den 15 Augusti när AIK besökte Olympia och tog med sig alla tre poängen. 11 raka matcher utan förlust där en 4-0 seger inför 18000 på Malmö Stadion det året måste ses som ”pricken över i:et”.

Nyckeln till guldet låg mycket i den perfekta blandningen av ungt och gammalt. Med giganter som Jacobsson, Rolle Nilsson och, superrensaren, Ola Nilsson där bak fanns där en trygghet. På mitten kom hungriga ungdomar som Markus Lantz att blandas med mer rutinerade spelare som Storvik och Bakkerud. Längst fram hade vi en skyttekung som sporrades av ungtuppar som Rade Prica och Mattias Jonson om att ta en ordinarie plats.  En annan avgörande faktor vara att HIF hade en relativt skadefri säsong vilket innebar att rotationen i truppen blev minimal. Alla kände sig trygga i sina positioner.

Efter förlusten mot AIK så hittade HIF segermelodin igen och det blev bara en enda förlust till under hösten (mot Norrköping på Olympia). När sen, den omutlige, Sven Andersson räddade en straff på Eyravallen och bärgade en 1-0 seger mot Örebro – då började det lukta guld i/omkring Helsingborg. Omgående märkte man var fokus hamnade då HIF, fyra dagar senare, åkte ur Svenska Cupen mot Växjö Norra. Cupen fanns liksom inte med i planerna det året.

Den 30:e Oktober begav sig så tusentals Helsingborgare upp till ett Ullevi som drunknade i ett hav av blåröda flaggor. Hemmalaget, IFK Göteborg, hade inte mycket mer än äran att spela för men i Stockholm tog AIK emot Örebro som, trots allt, slogs för sin överlevnad.  En vinst för gnaget och poängtapp för HIF skulle innebär att guldet, åter, hamnade i en annan stad än Sundets Pärla.  I den 66:e minuten kom så det förlösande målet när Arild Stavrum skickade in bollen i misstänkt offside position. Domaren godkände dock målet och efter ytterligare 25 nervösa minuter exploderade Ullevi i ett rejält skånskt firande.

Efter 57 års väntan så kom så det efterlängtade guldet hem till Världens Vackraste Förening. Vad få visste då, var att det sedan skulle dröja ytterligare 12 år innan laget åter skulle få ta emot hyllningar på Terrasstrapporna – men det är ju en helt annan historia.

Under det kommande året vill vi på Allt Om HIF uppmärksamma de ledare och spelare som var inblandade i den fantastiska bedriften. Vi kommer att göra det i en intervjuserie “Hjältarna från 99” så håll utkik så tar vi oss, tillsammans, 20 år tillbaka i tiden och njuter av en av de främsta säsongerna i klubbens historia