Det börjar vittras Allsvensk fotboll igen. Längtan efter premiären och känslan av att stå utanför Olympia, på Mellersta Stenbocksgatan där kön ringlar sig lång av fotbollssugna HIF-entusiaster är stark. Den 30 mars drar äntligen Allsvenskan igång igen, och det är då när alla lag står på noll, när drömmar och förhoppningar ännu finns kvar, som det är som bäst att vara fotbollssupporter.
Jag är troligen något ung för att klassa mig som HIF-veteran, men min passion för klubben och det rödblåa hjärtat som dunkar inombords i min snart 19-åriga kropp är garanterat lika starkt som hos någon 50-årig trotjänare. Hos mig är inte fotboll längre en sport, utan det är en livsstil som sprakar och omges av känslor likt eufori. Det är glädjen av att se Helsingborgs stad färgas rött och blått under matchdagar som likväl den gåshud och rysningar som infrias under inmarsch och segrar över rivaler.
Snart kommer läktarna att vara fyllda av förväntansfulla Helsingborgare som genomlidit en vinter full av snö och regnslask medan man väntat på våren. Allsvenskan är ett säkert vårtecken och man vill nästan sjunga ”Den blomstertid nu kommer”. Det kommer att bli allsång, det står klart, men istället är det ”På gator röda och blå” som kommer att ljuda ur våra strupar och det kan ju egentligen inte bli bättre än så. Det enda jag kommer på är att dagen måste sluta med HIF-vinst och att sjungande 37:an är sprängfylld av sångglada människor, inklusive mig själv.
Vi syns runt Olympias gröna gräs.
Lämna ett svar