Ingen får någonsin glömma Armin Gigovic…

“För även om Armin Gigovic nu inte lyckas, om han inte får visa resten av världen vilken sällsynt fotbollsorkidé till talang han är, kan ingen någonsin ta ifrån honom hans arv i denna fotbollsklubb. För det finns en verklighet där hans försäljning indirekt räddade denna klubb från att utraderas från den Svenska Fotbollskartan. I den verkligheten finns det inga “tack” som räcker“

Han kickar på en boll i den varma Juni-solen som om världen utanför inte hade någon betydelse. Som ett barn som förlorat sig själv i lekfullhetens fantasi. Den där sfären där ingenting spelar någon roll. Bara han själv och bollen. I bakgrunden hörs skrik och rop från andra sidan träningsfältet. Juniorspelare och Reservspelare kör smålagspel under vakande ögon från Olof Mellberg. Ljudbilden förstörs av att en Expressen-Journalist klampar upp för Järnställningen som håller uppe resten av den lilla läktaren på Olympiafältet, så hårt att vibrationerna känns genom sätena. Han idisslar ivrigt på ett tuggumi:

” – Är Armin Tillgänglig idag?”

” – Nej, tyvärr” Svarar Midhat Kuduzovic, Media-ansvarig hos HIF.

” – Nähä, Varför inte det?” En smula arrogant besvikelse sipprar fram och journalisten i fråga slutar idissla av ren förvåning.

” – Han håller på att ta körkort.” Blev det korta svaret.

Jag kunde inte låta bli att le den där varma dagen i Juni. Inte bara för att när jag själv i Armins ålder mitt i dimman skamlöst utnyttjade erbjudandet 3 WKD’s för 2 pund (En om möjligt mer sockersliskig alkoläsk än Bacardi Breezer) på klubben Popworld i centrala York, så var han i sin ålder självklar på ett Allsvenskt mittfält. Men också för att verkligheten slog emot journalistens och fotbollens totala omfamning av det närmast barnsliga avståndstagandet av verkligheten utanför den likt en slägga. För Armin Gigovic har alltid skurit igenom verkligheten likt en djupledspassning mellan två stillastående försvarare.

För verkligheten är också den att i en stabil klubb, med positiva ekonomiska siffror, i en tabellsitutation som inte leder till att klubbens supportrar behöver gå på lugnande och i en omvärld som är mer stabil än en vinglig marknadsställning fylld med Fladdermus i Kina hade Armin Gigovic gått för 10-20 miljoner mer än vad som rapporteras i Media. Det finns dock också den verkligheten som förtäljer att Armin i långa stunder erbjudit en klubb som stundtals befunnit sig i mörker ett ungdomligt ljus. En klubb i mörker där deras supportrar undrat vart klubben är på väg? Om klubben är på väg att försvinna för att aldrig, aldrig existera igen. Då kunde dessa supportrar se en ung, tanig Armin ta emot bollen på en Allsvensk gräsmatta, göra den där lilla snurren för att sedan lägga en lång passning ut på kanten. Medan denna boll är i luften stannar också verkligheten upp och säger att HIF har en framtid som bygger på just den där aktionen. En aktion som är värd miljoner och gnutta framtidstro för supportrar som misströstat. Och den framtidstron är värd mer än dessa miljoner som kunde blivit om omständigheterna varit annorlunda. För även om Armin Gigovic nu inte lyckas, om han inte får visa resten av världen vilken sällsynt fotbollsorkidé till talang han är, kan ingen någonsin ta ifrån honom hans arv i denna fotbollsklubb. För det finns en verklighet där hans försäljning indirekt räddade denna klubb från att utraderas från den Svenska Fotbollskartan. I den verkligheten finns det inga “tack” som räcker.

 

I verkligheten utanför Armin Gigovics bollkickande finns fortfarande ett smålagsspel på Olympias Träningsfält. I den verkligheten finns Jakob Voelkerling Persson, Ludvig Carlius, Emil Hellman och Casper Widell. Den verkligheten av ungdomlig ådra som rinner igenom Helsingborgs IF är vacker och är också värd att komma ihåg när alla andra tittar på Anthony Van Den Hurk och Martin Olsson. Det är också där framtiden i denna klubb behöver byggas, genom dess ungdomlighet. Och denna ungdomlighet får aldrig dö eftersom HIF:s ekonomiska mardröm fortfarande är långt ifrån över.

Jag kommer aldrig glömma när jag var 8 år och min pappa stod i Olympiashopen och pratade med Henrik Larsson om hans tid med min farbror när dessa spelade innebandy i Viskan 1989 medan min haka var i golvet.

Jag kommer aldrig glömma när jag var 13 år och såg Erik Sundins guldmål på Gamla Ullevi mot Gais.

Jag kommer aldrig glömma när jag var 16 år och såg David Accam sprinta förbi ett AIK försvar på Friends Arena.

Jag kommer aldrig glömma när jag var 22 år och såg Armin Gigovic kicka boll på Olympiafältet.

Ingen får någonsin glömma Armin Gigovic och vad han gjort för HIF.

Tack Armin… Jag hoppas du aldrig glömmer oss.

 

Min Twitter: AnthonyThrn