”Jag hade förälskat mig i platsen, laget och den härliga, intima, stämning som omgärdade HIF på den tiden”

När jag var 11 år gammal så blev jag ”röd”. Året var 1983 och den 30-årige anfallaren, Thomas Sjöberg, hade valt att skifta Malmös blåa tröja till den, betydligt vackrare, röda med Länsförsäkringarnas stora logga på magen. Det här var stort på så många sätt…

Själv hade jag följt anfallaren sedan VM i Argentina 1978. Sverige hade gjort en svag VM-turnering men hade ändå lyckats göra mål på Brasilien. Det skulle bli lagets enda i det VM-slutspelet men att det var en skåning som fick sätta dit den kändes ända in i hjärtat och sedan den dagen så var det Thomas Sjöberg som skulle gestaltas när man lirade boll med kompisarna på raster och efter skolan. Året innan han skrev på för HIF hade vi dessutom avslutning med det lokala laget, Rydebäcks IF, och som vanligt höll man tillställningen på Träffpunkten. Som sig brukligt så bjöd klubben alltid in någon speciell spelare som skulle agera prisutdelare för oss i smålagen. Förväntan låg i luften när dörren in till lokalen plötsligt rycktes upp och spelaren klev in i den smockfulla lokalen. Jag minns det nästan som igår hur han plötsligt stod där. Bruna loafers, blåjeans, en skjorta med uppkavlade ärmar, solglasögon och en jacka ledigt slängd över armen. Min idol – den fantastiske Thomas Sjöberg!

Mina föräldrar är båda från Malmö även om min mor föddes under familjens sommarvistelse i Halmstad. Något som jag, numera, är mån om att påpeka då man, med tanke på var sympatierna ligger, gärna försöker undvika att skylta för mycket med sin härkomst. Annars handlade en stor del av min uppväxt om Malmö och de otaliga besöken som gjordes på träningsplanerna, omklädningsrummen och på läktaren i den numera tömda Malmö Stadion. Farfar var busschaufför och satt bakom ratten under matchdagarna. Av någon anledning så var Stadion alltid slutstation och några minuter in i den andra halvleken så stod alltid dörrarna öppna så att man kunde, utan att behöva betala, kliva in i kurvan på Malmö Stadion för att följa den sista halvleken av matchen. Det var också skådeplatsen för min första match utanför TV-soffan. Året var 1980 och Malmö tog emot Mjällby på ett soligt Stadion. Hemmalaget vann, med 1-0, inför över 18 000 åskådare men något mål fick jag aldrig se. Det hade en annan blivande HIFare, Tore Cervin, redan gjort i den 35:e minuten. Däremot fick jag, för första gången, se Thomas Sjöberg i verkligheten och det räckte mer än väl för mig.

Vi hade precis lämnat 70-talet bakom oss och för HIFs del så var inte heller det kommande årtiondet någon munter period. Samtidigt som Malmö hade skördat framgångar, med en finalplats i Europacupen, så harvade HIF i de lägre divisionerna. Det var sällan man lyckades dra några större publikskaror och på den tiden handlade det knappast om förköp av biljetter utan hade man inget bättre för sig på matchdagen så kunde man alltid hänga med pappa på Olympia för att kika på Division 2 fotboll. Den gamla träläktaren kände jag väl till och likaså de svarta löparbanorna som omgav planen. Men det närmsta jag kommit Olympia var när man, årligen, förlagt Skol-OS på platsen och man kunde sitta under tak och äta på sin medhavda matsäck. Så kom 1983 och HIF, med tränaren Thomas Borg bakom spakarna, skulle plötsligt ställa hela min fotbollsvärld på ända.

Trots att klubben låg i Division 2 Södra, och spelade mot lag som Oddevold, Karlskrona, Grimsås och IFK Malmö, så började intresset för klubben åter öka. Anledningen stavades S-J-Ö-B-E-R-G! Plötsligt dök det upp 3-4000 åskådare på matcherna (över 10 000 i derbyt mot BoIS) men allt eftersom resultatet uteblev så var man snabbt nere på en 1500 igen när sommaren gick över i höst. Nu spelade detta ingen större roll. Det spelade inte heller någon större roll att klubben fortsatte harva i division 2 eller att Thomas Sjöbergs sejour, i HIF, bara blev tvåårig. Jag hade förälskat mig i platsen, laget och den härliga, intima, stämning som omgärdade HIF på den tiden. En fd storklubb som, numera harvade i de lägre divisionerna, med spelare som jag lärde mig namnen på så jag kunde rabbla dem i sömnen. Det blev otaliga tillfälle som man hängde utanför omklädningsrummen till den gamla läktaren. Autografblocket fylldes med namn som Zoran Kacaniklic, Sven-Åke Landgren, John Cooper, Pat Jörliden, Bosse Wilhelmsson och Birger Johansson för att nämna några.

1986 åkte HIF återigen ner i division 3 och nu skiftades motståndet ut till mer exotiska lag som Warta, Strömstad, Åsa och Hittarp. Men vad gjorde det? Plötsligt kunde man även noteras för sin första bortamatch efter att man hängt, med pappa, ute vid Laröds IP och sett favoritlaget vinna med uddamålet (2-1) inför drygt 2000 åskådare (Hittarp vann dock på Olympia med 3-1)

Kommande säsong påbörjade, den legendariske tränaren,  Bosse Nilsson sin resa med HIF men det dröjde till 1989 innan klubben gick upp i division 2 igen och etablerade sig som ett topplag där. Då med bland andra Mats Magnusson och Henrik Larsson spelandes i laget. 1993 var Helsingborgs IF tillbaka i Allsvenskan och 1999 blev det SM-guld för första gången sedan 1941. Sen har det bara rullat på. Att HIF, numera, återfinns i Superettan är inget som egentligen spelar någon roll. Visst kan man sakna den Allsvenska toppstriden och Europaäventyren men, tids nog när klubben är redo, så är vi tillbaka i Svensk fotbolls finrum.

Att jag blev ”röd” 1983 har jag aldrig ångrat. Jag minns alla fantastiska derbyn mot Malmö FF. Jag minns tårarna på Rambergsvallen och euforin på Ullevi och Knutpunkten. Fått uppleva Petar Puacas debut i ett sommarsvalt Kalmar men även hur en okänd Alvaro gjorde två mål mot FCK och påbörjade sin resa i Världens Vackraste Förening. Jag har fått uppleva uppgång och fall, slitits mellan hopp och förtvivlan, och haft Björn Helgesson spelande ”På Gator Röda Och Blå”, i valsversion, på mitt bröllop. Med andra ord så finns det få saker som gett mig så mycket glädje som att få tillhöra den röda familjen. Även om bortamatcherna numera är lätträknade och, en del, av den magiska känsla som omgav det gamla Olympia är borta så finns det ingenting som får mig att släppa kärleken till klubben.

Oavsett vem som kommer och går så kommer HIF alltid bestå och det finns aldrig någon som är större än klubben själv…förutom möjligtvis Thomas Sjöberg då…

Vi ses på Olympia!

Thomas Sjöberg föddes i Helsingborg 1952. Som 11-åring började han spela fotboll i Eskilsminne innan han, som 22-åring lämnade för spel med Malmö FF. Efter bla proffsspel i USA så kom han till HIF 1983. Karriären avslutades, i Lunds BK, 1986. Sjöberg noterades för 58 matcher (20 mål) i den röda tröjan och representerade även Sverige i 45 landskamper under perioden 1974-81