Så var vi tillbaka där vi hör hemma, i Allsvenskan, och blandningen av lycka och lättnad har vart det som fyllt denna helgen.
När matchklockan i fredags, i matchen mellan BoIS och AFC, tickat upp till åttio lämnade jag datorn. Jag skulle hämta min kära flickvän vid stationen, dock gör dagens teknik att jag kunde följa de sista minuterna via mobilen. När slutsignalen gick blev jag helt tyst. Jag visste inte hur jag skulle reagera, jag blev helt tom. Tills en vän, kort och gott, skrev ”ALLSVENSKAN” till mig och det verkligen sjönk in och glädjen och lättnadens sköljde över mig. Vi är klara. Vi kan nästa år glömma Finnvedsvallen och Vikingavallen och fokusera på arenor så som Swedbank Stadion och Friends arena. Nu ber jag till alla möjliga gudar att vi spetsar till truppen på rätt sätt, tar nästa steg och stabiliserar oss i vår högsta serie.
Det var med ett lättat hjärta som jag tog mig till Myrensjöhus arena under lördagen och upplevde den fantastiska stämningen som de ditresta supportrarna bidrog till. Visst, vi tappade 4-1 till 4-4 men det där får inte utrymme i denna krönika, utan känslorna som där och då uppstod när den där slutsignalen gick och de spelare och ledare som gjort detta möjligt kom bort för att fira med klacken. Två års lidande lyftes från axlarna och luften blev lite renare och lite lättare att andas.
Nu är det två matcher kvar på denna säsongen, Värnamo borta och Varberg hemma. Var där och stöd HIF i jakten på seriesegern. Var där och njut av detta ögonblicket för det är vi värda. Alla vi som stått upp för klubben nu när det vart som mörkast förtjänar att njuta dessa sista två matcherna innan vintermörkret och den välkända fotbollsabstinensen kommer och sköljer över en. Då ska batterierna laddas om och sedan när våren och ljuset kommer och plockar upp oss ska vi visa allsvenskan att HIF är tillbaka och det med besked.
”Di Röe är tillbaka
Jätten den har vaknat”
Lämna ett svar