Kan man hålla på HIF även om hjärtat finns i Högaborg?

En lördag i augusti månad 1973 satt jag i ett omklädningsrum på Ekebergsletta idrottsplats i Oslo, efter en match som Högaborgs BK:s pojklag 12 år, hade vunnit över ett norskt lag med 6-1, i gruppspelet i Norway cup, Europas största ungdomsturnering.

Vi gick så småningom till semifinal där vi föll med 1-0 mot ett annat norskt lag. Man kan alltså säga att vi var ett av Europas fyra bästa pojklag i vår åldersgrupp det året.

En 10-årig lintott som lätt platsade bland killarna som var två år äldre, hade gjort tre av våra mål. Han hette Mats Magnusson, och kom så småningom att få smeknamnet ”Masse”.

Själv var jag då 17 år, och hade redan varit pojk- och ungdomsledare i Högaborgs BK sedan jag var 15 år. Efter matchen hade jag ett litet snack med ”Masse” på den där träbänken, om hans framtid som fotbollsspelare. Jag minns inte allt jag sa, men jag minns att jag rådde honom att söka sig till Malmö FF, och inte till HIF, den dagen han kände sig mogen att ta nästa steg i sin utveckling.

Var jag då en svikare som var smittad av den där rivaliteten ”att se din närmaste klubb som din värsta fiende”, eller satte jag bara ”Masses” bästa i främsta rummet ?

Den frågan har många bottnar och inga enkla svar.

Kärlek till sporten och moderklubben

För det första tycker jag att man ska älska sin sport och sin moderklubb så länge man lever. Jag föddes nära Jordbodalen, 50 meter från Harlyckans IP, i juni 1956. Min pappa var fotbollstokig så jag fick en fotboll så snart jag kom hem från BB. Han planterade ett fanatiskt fotbollsintresse hos mig, och även om han lämnade jordelivet alldeles för tidigt, jag var bara 9 år, så blev mitt intresse och kärleken till den där bollen bara starkare och starkare.

Min egen spelarkarriär i Högaborgs BK var jag klok nog att avsluta redan i 10-årsåldern. Det höll något år i knattelaget att stå mer eller mindre stilla som en ganska orörlig vänsterback med dåligt bollsinne och brist på löpvilja. Men sen blev jag snart uppsnurrad och förbisprungen. Däremot är jag oändligt tacksam, även postumt, till Bengt Persson som var ungdomsledare i klubben under 70-talet. Helgat varde hans minne.

Bengt var en person som såg varje individs förmågor, egenskaper och sociala situation. Han visste hur man fick varje kille eller tjej att tro på sig själv och utvecklas som individ och som lagspelare. Redan när jag var på väg att sluta spela aktivt som 10-åring , sa Bengt till mig ”du är ett starkt ledarämne, så dig vill jag lära upp tidigt. Du ska bli landslagstränare”!

Så långt kom jag inte, men när en vuxen förebild ger den typen av feedback, så lyssnar de flesta och tar till sig.  Jag var ledare i Högaborg 1971-1974, och 1988-1991. Jag har följt killar som Mats Magnusson, Henrik ”Henke” Larsson, Joakim Persson och Martin Olsson m fl på nära håll under deras karriärer.

Småklubbskänsla och socialt engagemang

Högaborgs BK är en liten kvartersklubb med hemvist på Harlyckans IP, som aldrig varit högre än motsvarande division 4 i seriesystemet. Ändå är man en av de fem främsta klubbarna i landet, vid sidan av IFK Göteborg, HIF, Öster och Malmö FF, som fostrat flest landslagsmän.

Utöver ovannämnda spelare som kommit från Högaborg kan man nämna Daniel Nannskog, Marcus Olsson, Magnus Thorwaldsson, Imad Khalili, Patrik Sundström och Abbe Khalili. Nyckeln till att ständigt kunna utveckla nya talanger, är att alla dessa spelare känner sig som en del i en familj, där man stödjer varandra och har en stark gemenskap oavsett vilken social situation hen har.

Det är många ungdomar som vi har hämtat hemma till träningar, matcher och turneringar, för att de ö h t skulle komma med. Något som byggt både självförtroende och lagkänsla hos dem i längden.

Men det har inte varit en uppoffring. Tvärtom så har jag alltid känt en inre tillfredsställelse i att se andra individer växa.

Men framförallt har vi haft vansinnigt kul ihop under alla år. När jag var värd för vår internturnering Adolfsbergscupen, bjöd jag in våra flyktade storstjärnor att komma och dela ut priser till killarna och tjejerna. Ett år ringde jag och jagade ”Henke” Larsson när han var hemma på semester från Feyenoord. Dock utan att få tag på honom. Jag sa till hans far vad det gällde.

En lördag kväll ringde det hemma hos mig. Det var en person som presenterade sig som sportchef på HD, och som sa att han ville att jag skulle be ”Henke” ringa honom om han hörde av sig. De skulle göra en dubbelsidig intervju i färg med honom i söndagsbilagan. Sen blev det tyst i luren. Efter en halv minut sa rösten; ”Nej, hallå Fuchs, det är ”Henke”, jag skulle bara kolla så du var vaken, jag hade ställt upp och delat ut priser, det vet du. Men jag åker hem i morgon”.

Humor och practical jokes bygger kamratanda. ”Henke” lurade verkligen skjortan av mig den gången.

Relationen Högaborg-HIF

Visserligen pendlade HIF mellan division 2 och division 3 under 70-talet när jag satt och snackade med ”Masse” i Norge. Men ingen rök utan eld. På den tiden fanns det tyvärr konflikter mellan HIF och stadens övriga fotbollsklubbar. HIF gick igenom en turbulent tid och trodde nog att man var en svensk storklubb fast man höll till längre ner i seriesystemet. Man såg alltid över ån efter vatten, och köpte in relativt kända storspelare utifrån.

Vid de tillfällen man fick upp ögonen på lokala talanger i Helsingborgsklubbarna, trodde man att alla ville gå till HIF, utan att man själv odlade relationer och samarbete med deras moderklubbar.

Den arroganta attityden ledde till att bl a Mats Magnusson och Joakim Persson (Högaborg) och Thomas Sjöberg (Eskilsminne) gick direkt till Malmö FF, och inte till HIF.

Så även om jag inte visste att ”Masse” skulle bli Europas näst bäste målskytt i Benfica 1989, och göra många landskamper för Sverige, ville Högaborgaren i mig inte att han skulle göra karriär i HIF.

Som väl är har relationerna mellan HIF och stadens övriga klubbar blivit allt bättre och bättre genom åren. Detta berättade både Mats Ola Schulze och Jonas Ohlander när jag intervjuade dem för Allt Om HIF. Nu strävar man efter ett välutbyggt samarbete byggt på ömsesidig lyhördhet och respekt. Något som gagnar all fotboll i regionen.

Redan under början av 1990-talet var relationen mycket bättre mellan HIF och Högaborg. Så även en fanatisk Högaborgare som jag blev varm i hjärtat när våra pågar Mats ”Masse” Magnusson och Henrik ”Henke” Larsson från Harlyckan var med och förde upp HIF i Allsvenskan 1993. Det var ju tack vare Högaborg som HIF gick upp ;-)!

Att vara nörd är kärlek

Jovisst är jag en fotbollsnörd. För som Liverpools gamle fotbollstränare Bill Shankly sa ”fotboll är inte en kamp på liv och död, det är mycket viktigare”.

Om jag inte ser matcher live så ser jag dem på TV. Jag har dubbla paraboler på huset för att kunna se Allsvenskan, Superettan, Premier league, Serie A och La liga.

Jag tvingade mina stackars barn att börja träna fotboll i 6-årsåldern, trots att en av dem var bollrädd, och en annan hellre ville spela basket (de fick lägga av efter ett tag).

Men att vara nörd är att känna kärlek för sin sport och för sin klubb, och efter ca 55 års våndor och kramper i själ och hjärta klarar jag av att känna nästan lika mycket kärlek för HIF som för Högaborgs BK, men bara nästan. Jag kommer nog att se HIF:s flesta hemmatcher live, speciellt i höst när Granen kommit hem. Men jag kommer definitivt att se alla Högaborgs hemmamatcher i division två, liggandes i backen på Lyckan, med en kopp kaffe.