“När andra klubbars relation till sporten späds ut till dansband, bugg och ett folkligt lagom finns det något punkigt internationellt ju närmare man kommer Mellersta Stenbocks gatan” AOHs Anthony Thörn försöker sig på att beskriva känslorna inför en stundande Allsvensk premiär…
Många saker kommer sägas när årets Allsvenska drar igång. Krönikör efter krönikör kommer att berätta att just denna säsong inte kommer att vara lik någon annan. Hur just denna säsong kommer att vara kvar på våra näthinnor i många år. Hur dess unika natur kommer att göra att vissa klubbar eventuellt helt enkelt inte kommer klara att anpassa sig och i ren Darwinistisk lära kommer att förpassas till Fotbollens elefantkyrkogård i en omärkt grav med bara supportrars minnen som efterlevnadsarv. Kanske kommer någon krönikör också försöka sig på bedriften att citera Christer Sjögren och fråga sig om man verkligen kan älska någon på avstånd? Men när andra klubbars relation till sporten späds ut till dansband, bugg och ett folkligt lagom finns det något punkigt internationellt ju närmare man kommer Mellersta Stenbocks gatan. Skenet bedrar, och det är ingen i Helsingborg som går på myten om ett HIF som en klubb som propagerar för en symfoni i harmoni längre, trots dess numera väl-beklädda yttre i form av en ny estrad och en klubbordförande i scarf och kavaj. Trots det fylls jag inte med en vilja att höja min röst mot bedrägeriet, snarare låter jag mig själv förblindas och berusas, för i slutändan slår Punk alltid Dansband Och Disco.
HIF:s emblem hade varit en godtagbar illustration för den matematiska disciplinen av Kaosteori och Kaotiska system, då klubben mycket väl ryms i beskrivningen för att vara fördömd till ett slags deterministiskt kaos, där hur än klubben försöker infinner sig i att försöka omfamna ett professionellt lugn och yttre, kommer tillbaka till en bister verklighet med Olympias Presskonferens-lokal som epicentrum. Ett Millenniums begynnelse med ett Champions League äventyr blandades i samma cocktail som ett skuldberg på 59 Miljoner. Återkomsten av en legend i kal hjässa fick uppleva ett verbalt krig där en tränare från de brittiska öarna fick sin klubbkänsla ifrågasatt av en numera, ironiskt nog, rivaliserande sportchef i samma andetag som bragder utspelades på Ali Sami Yen-Stadion. Två år av titlar kantades av interna bråk och intervjuer om att året kanske slutar i nedflyttning. Ett uteblivet samtal till Lokeren gjorde att en Isländsk mål-gejser gick till Holland för en spottstyver samma år som laget än en gång skulle dra nytta av Schengen-samarbetet och fråga vem F*n Fredy Fautrel är? Arbetsplatsen för en ny arena blev istället skådeplats för degradering och pinsamheter. Återkomsten för en nationalhjälte skedde mot spelare som var en nedflyttning ifrån att skaffa deltidsjobb. Återvändandet till landets högsta serie innebar också en sällan skådad tränarkarusell som fick oss att fråga om vi köpt åkband istället för årskort. Åksjuk? Jag med. Vill du hoppa av? Inte jag heller.
Kanske har folk rätt i att påpeka att årets Allsvenska kommer bli unik, men för Granqvist, Svensson och Mellberg är det bara dags att likt Odysseus ge sig ut på en egen färd genom land och rike för att kunna återvinna till en ärofull och mytomspunnen plats som återfinns i vårt minne. De kommer stöta på en sol som skiner vid Poseidon, Sydländska barbarer härledda av hövding Jon Dahl som vill lägga till vid Sundet, fotbollens vackra nymfer vid namn som Arsenal och Juventus kommer sjunga ljuvliga sånger om att byta ungdomlighet och Gigovic mot rikedom och status. I mångt och mycket kommer den bara vara ett nytt kapitel i det grekiska epos som beskriver Helsingborgs IF:s historia. Just därför är också beskrivningen om årets säsong som speciell och unik till viss del korrekt, men ur ett Helsingborgskt perspektiv är kaos, på gott och ont, närmare vardagen än ovanlighetens periferi. En om möjligt deprimerande beskrivning, men också till viss del bitterljuv sanning, då denna verklighet gör att utrymmet för eventuella undanflykter av spelare och byråkrater blir allt mindre eftersom de har varit i fotbollens Dantes inferno förut.
På den evinnerliga frågan om fotbollen alltid är vacker, glamorös och underskön finns en stilla undran om oredan och kaoset har någon egentlig plats och om HIF bara är fotbollens fula ankunge utan möjlighet att bli en svan? Om den är dömd till dystopi och anarki? Kanske ligger det vackra istället inte i de ögonblicken journalisters anteckningsblock och TV-kameror lyckades fånga under alla dessa år, utan dem de aldrig fick se i skuggan av kaoset? De äldres diskussioner vid stängslet en träningsdag på Olympiafältet, skratten mellan ett kompisgäng på ett tåg hem från Malmö, den lille sonen vars händer är så små att de klamrar sig fast kring pappans finger medans de stapplar upp för trappan och han för första gången få se, höra och lukta på Olympia utan att ha någon aning vad han gett sig in på. Journalister kommer inte ha någon möjlighet att fånga några sådana ögonblick på Måndag ens om de försökte, och även om de hade en sådan möjlighet hade de aldrig kunnat förstå. Där andra klubbar får uppleva ordning och reda och får nöja sig med Gyllene Tider minus det gyllene, får vi omfamna punk och romantiserad anarki. Det är dags att en än gång ställa sig vid fotbollens kärleks-ruin och omfamna kaoset. Kan du vänta?
AOH drivs, i stor utsträckning, på ideéll basis. Vill du ge oss en applåd kan du swisha en slant till 0703890866. Tack!
Lämna ett svar