Klinteberg: “Ett derby är alltid ett derby”

På lördag är det dags igen. Skånederby mot Landskrona BoIS. Även om många menar att de “riktiga “derbyna spelas mot Malmö så är jag själv så pass gammal att man inte kan negligera ett möte med gänget från Landskrona IP…

34 säsonger i Allsvenskan skojar man inte bort. Detta att jämföras med HIFs 68! Men är man som jag, uppväxt på 70-talet, så vet man hur viktiga mötena med Landskrona var för fotbollen i Skåne. Under den perioden var HIF rejält på dekis medan BoIS firade triumfer med bla ett cupguld och kontinuerligt spel i såväl Allsvenskan som ute i Europa. Som fotbollsälskare så hände det, från och till, att man satte sig på bussen till Landskrona för att kunna ånjuta lite av den atmosfären som man inte kunde få in sin hemstad. På planen hade BoIS profiler som Per-Åke Theander, Claes Cronqvist och Sonny Johansson. Spelare som, i mångt om mycket, blev BoIS trogen hela sin karriär och såg till att intresset, för en hårt ansatt stad, ständigt var på topp.

Under 80-talet genomgick Allsvenskan en rejäl publikkris men oavsett division så var det derby, mellan HIF och BoIS, som uppehöll intresset även om de båda klubbarna inte firade några större framgångar på fotbollsplanen. Mot slutet av 80-talet klev dock Ingvar Wenehed in på Olympia och där och då påbörjades en resa som, under många år, skulle ta klubbarna i två olika riktningar. Medan HIF firade triumfer som Sveriges stora publiklag så valde BoIS, för att kunna locka publik, låta publiken komma in gratis under en hel säsong. Man fick helt enkelt betalt efter matcher beroende på vad man tycket att klubben gjort sig förtjänta av. Givetvis blev det en publikmässig succe men ekonomiskt blev det ett självmord. Även om klubben, sakta men säkert, började hämta sig sportsligt (och faktiskt tog klivet upp i Allsvenskan) så innebar degraderingen, 1995, att man stod på randen av en katastrof. Endast genom en ny styrelse och en kombination av nedskärningar, insamlingar, sponsorer samt kommunal hjälp lyckades Landskrona BoIS klara sig undan konkurs.

I början av 2000-talet var klubben dock på fötterna igen – åtminstone rent sportsligt. Få, om än någon, har väl missat den Allsvenska premiären 2002. Inför ett fullsatt Landskrona IP så slog man tillbaka HIF med hela 6-2. Ett resultat som landskronaborna fortfarande lever på trots att det gått 19 år sedan dess. Efter några säsonger, där man klarade sig kvar med nöd och näppe, så degraderades man 2005 och efter det så har klubben inte riktigt återhämtat sig rent sportsligt. Därmed är det kanske inte konstigt att just derbyna, mot just HIF, blivit höjdpunkten på säsongerna för de randiga. Under 2000-talet har klubbarna nämligen mötes vid 13 tillfälle och av dessa har HIF gått segrande ur fighten vid fem tillfälle. Inte helt oväntat gäller samma facit även för BoIS även om den senaste vinsten, bortsett från mötet i Svenska Cupen 2007, kom 2005. Men det är ett derby som innehöll all den spänning som man gärna velat uppleva igen – bortsett från förlusten då. BoIS tog nämligen ledningen med 3-0 men under sista halvtimmen stod HIF för en makalös upphämtning till 3-3 innan man gick in på övertid. I matchens sista minut gjorde dock mittbacken Gustaf Andersson sitt enda mål i den randiga tröjan och avgjorde till 4-3 i Landskronas favör. Nu hjälpte detta föga och i det efterföljande kvalspelat åkte BoIS på pumpen och sedan dess har man tvingats harva runt i våra lägre divisioner.

Under 80- och 90-talet så “hjälpte” Malmö HIF med spelare i ambitionen att klubben åter skulle ta sig upp i Allsvenskan. Inte minst för de publikdragande derbynas skull. Även om HIF, troligtvis, inte haft samma inställning gentemot BoIS så är där ändå mängder med spelare som, efter avslutad tid i Skånes Stolthet, styrt bilen över Glumslövs backar med förhoppning om att kunna hjälpa klubben i jakten på framgång. Markus Lantz, PeO Ljung, Andreas Dahl, Mattias Eklund och Fredrik Svanbäck är bara några av de spelare som även dragit på sig den randiga tröjan. Sen gav ju även klubben Henrik Larsson en chans att inleda en tränarkarriär. Icke att förglömma att vi även hittat några guldkorn på Landskrona IP såsom Andreas Jacobsson och Surprise Ralani. I dagens trupp lyser dock de flesta HIFarna med sin frånvaro. Det är väl egentligen enbart Måns Ekvall som har ett förflutet på denna sidan backarna…

I vårens derby gjorde HIF sin kanske bästa match för säsongen. Rasmus Jönsson dominerad mittfältet och hjälpte HIF till en välförtjänt 2-1-seger. Laget spelade som ett lag och alla hade precis samma inställning. Nämligen att matchen – till varje pris skulle vinnas. Då kom BoIS till matchen som ett topplag och visst finns man fortfarande med i toppracet men att tro att man, som nykomling, skall springa med hela vägen in i mål får nog förbli en dröm för Landskronas supportrar. Skador på nyckelspelare och en betydligt svagare trupp börjar ta ut sin rätt och därför har jag betydligt större förväntningar, på vårt HIF, inför lördagens drabbning. Men även om HIF, under de senaste månaderna, sakta börjat spela upp sig (och numera är i toppstriden) så skall man icke förglömma att ett derby är ett derby. Motivation slår alltid klass vilket vi, med all tydlighet, såg i cupmötet med Eskilsminne. Eller i mötet med Vasalund för den delen även om jag inte tror att det handlade om motivation i det fallet. Förhoppningsvis så har dock våra spelar insett att man inte kan ta ut något i förskott utan istället ser möjligheten att åter täppa till luckan på BoIS supportrar. Förhoppningen är att de får fortsätta tjata om den magiska eftermiddagen, för 19 år sedan, på Landskrona IP som för evigt verka ha skrivit in sig i klubbens historia som en av de främsta prestationerna i modern tid. För mot årets upplaga, av Skånes Stolthet, skall man inte ha något att hämta…eller?

Stöd oss på Patreon så vi kan fortsätta vår bevakning av världens finaste förening!