– “Är du lirare eller buse?”
– “Mest lirare… Kanske Lite buse”
Hans ord studsar från hans pojk-leende som skär rakt igenom kameran, varpå Ola Wenström skrattar. De sitter tillsammans på Malmö Stadions nästan öststats liknande komplex. Zlatan har kommit långt från den dagen, Malmö har kommit långt från den dagen och Sverige har kommit långt ifrån den dagen, på olika sätt och på gott och ont. Samtidigt är ögonblicket signifikativt för hur relationen mellan Media och Zlatan har sett ut. Alltid kapabel till att ge sitt bidrag till rubrik, utan att journalisten i fråga behöver jobba särskilt aktivt. Zlatan älskar media och media älskar Zlatan.
Rätten till att skratta
Som HIF-Supporter är det svårt att inte dra lite på smilbanden när Malmös självbild av den förlorade sonens eventuella hemkomst nu bara återfinns i en förstörd staty och en nerklottrad dörr, och att samme son fick namnet “Judas”. Man bör inte skämmas över att man skrattar, ler och parodierar det faktum att antagonisterna går igenom något jobbigt, eftersom att samma antagonister själva gav uttryck för likadana känslor under den tiden då HIF-spenderade tid på fotbollens bakgård, och dessutom på sättet det gick till när man hamnade där, med allt vad det innebär. Detta är själva sportens natur och utan detta element förlorar fotbollen sin attraktionskraft. Med det sagt, gör Zlatans möjliga intåg i Hammarby också något som får hela media-landskapet kring Allsvenskan att tippa över från kulturfrågor såsom den mellan Hyper-kommersialism och Svensk Föreningskultur, mellan Konstgräs och det underlag som Gud ville att fotboll skulle spela på, till att bli fullkomligt profil och Stockholms centrerad, för den kraften besitter Zlatan. Mitt i denna limbo ligger Helsingborgs IF, och därför bör man som supporter skratta med försiktighet.
Inbördeskriget
Att Fotbollskanalen, Expressen och framförallt Discovery, drivs av kapitalistiska intressen och en simpel ekvation av utbud och efterfrågan är inte fog nog för en skampåle, utan snarare bör vi reflektera kring det faktum att IFK Göteborg, Malmö FF och Helsingborgs IF som både publikmässigt som sportsligt är Sveriges största klubbar, utanför Stockholm, ofta får utföra den Mediala och Sport-mässigt alternativa bilden av ett Fotbollsland, ett alternativt narrativ till den bild som “Eliten” i Stockholm vill sätta. Och kanske gillar vi som supportrar att klubben och dess spelare också sparkar “uppåt”? Att Bengt Andersson, IFK Göteborgs Målvakt åren 1998-2008 säger så här efter att ha valt två IFK:are till Matchens lirare i en landslagsmatch är inte en slump:
“Förbundet blev grinigt, men det skiter jag fullständigt i. Jag ville göra en fin gest mot Göteborg med glimten i ögat. Det är klart att vi vill hålla priserna inom familjen. Men förbundet är ju stockholmare, så de fattar ju inte grejen”
Hans ord är snarare ett uttryck för ett symptom av en närmast bekräftad fördom, den om att folket på Förbundet lider av ett ständigt återkommande Stockholmssyndrom, och att dess förövare eldas på av medias Stockholmsfixering. Detta är Svensk fotbolls evinnerliga kretslopp, oavsett hur helylle med folkhemmet förbundet vill uppfattas att vara.
Zlatans Makt
Mitt i, men alltid i periferin är ständigt denna Zlatan, en nagel i ögat på förbundet och som alltid verkar skita fullständigt i vad dessa förbunds-Pampar vill att han ska säga och göra, till exempel som när han mitt Damfotbolls-hypen med Pia Sundhage i spetsen säger följande angående kritiken mot att Anders Svensson fick en bil som meste landslagsman genom tiderna på Fotbollsgalan, medans Damernas dito Therese Sjögran åkte hem utan ens ett Presentkort:
“Snälla, lägg ner! Herregud. Det går inte att jämföra. Det är bättre att vi är på den linjen än att vi sänker hela hans värde för att jämföra honom med damernas individuella prestationer. De kan få en cykel med min autograf så blir det bra”
De retoriska frågorna som bör ställas nu gäller inte om Zlatan har rätt i sak eller inte, utan snarare: Vilken annan Svensk Landslagsspelare hade kunnat uttrycka sig på detta sätt utan att permanent Media-befläckas? Vad säger det om vilken medial makt Zlatan besitter? Och sist men inte minst: Vilken effekt kommer denna mediala makt ha på Allsvenskan oavsett om Zlatan drar in frisparkar från 25 meter på Gamla Ullevi eller om han dricker glas efter glas Bollinger i Ägar-Sviten på Tele-2? Samma frågor bör också sättas i en kontext där Hammarby som klubb har valt en allt mer kommersiell modell när det kommer till frågor som rör medlems-rätt, i den förmågan av att formera sin klubb som ett bolag.
Eftertanke
Som HIF-Supporter bör man känna en del misstro inför vad en sådan eventuell presens gör med förmågan Helsingborgs IF har att hävda sig i debatter som rör elitfotbollen, för när lokalmedia dör ut och dess nationella konkurrenter arbetar från Stockholm, när kanalen som sänder Allsvenskan, Discovery, redan nu är villig att ge Zlatan pengar direkt i fickan för att ge honom tid i etern att säga vad som än faller honom in, när två Stockholmsklubbar spelar på ett underlag som ger dem både en ekonomisk som sportslig fördel, vilken plats tar HIF i den fotbollsmässiga näringskedjan då?
Lämna ett svar