Landgren och Liverstam – två “borträknade” hjältar…

Vi är mitt uppe i Sillytider och supportrarna skriker efter nytt blod till klubben. Två lysande stjärnor, i form av Rasmus Jönsson och Andri Bjarnason, har lämnat och ska vi klara oss kvar så måste dessa ersättas. Men ibland skriker man så högt efter något att man glömmer bort vad man faktiskt har…

OK, ingressen var kanske lite missvisande då vi självklart måste ersätta förlusterna efter våra två främsta målskyttar. Och på Olympia jobbas det febrilt för att kunna leverera en rejäl offensiv under hösten. Tro mig – det kommer bli bra det här! Men mitt i allt skrikande, önskemål och spekulerande så glömmer man lätt bort vad vi faktiskt redan har…

HIFs nuvarande trupp består av 21-22 spelare vars meritlistor inte går av för hackor. Något som man, inledningsvis, visat under vår “nygamle” tränare, Henrik Larssons återkomst. Matcherna, mot Örebro och Elfsborg, har visat hur mycket fotboll (och jävlaranamma) det finns i denna truppen. Ibland är det så enkelt som att man måste få in en ny röst i omklädningsrummet för att väcka en del slumrande jättar.

Inför säsongen så var det få, om ens någon, som talade om spelare som Andreas Landgren och Fredrik Liverstam när man talade om HIFs trupp och chanser att åter etablera sig i Allsvenskan. Istället handlade det mesta om Granen, Rasmus, Bjarna och Pär! Lagets ryggrad och spelare som oftast stjäler rubrikerna pga sin meritlista eller förmåga att vara på rätt plats när det behövs. Men resten av gänget då? De som jobbar i det tysta men egentligen aldrig gör en dålig match.

I Pärs frånvaro har Kalle Joelsson “tvingats” kliva fram och det är ju inte för inte som supportrarna nu går bananas när det ryktas om att Joelsson kan vara på väg bort. Vem hade kunnat tro det när vi, för ett drygt år sedan, stod på Harlyckan och bevittnade HIFs uttåg ur Svenska Cupen eller bortamatchen, mot Frej, där Kalle fick vittja nätet vid hela fyra tillfälle. 21-åringen har verkligen tagit chansen och utvecklats till en stabil Allsvensk målvakt som tom fått känna på landslagsspel under säsongen.

Mo Abubakari anlände från Häcken med skyhöga förväntningar på sig men mittfältaren stack väl egentligen inte ut från mängden under tiden i Superettan. I Allsvenskan kommer ghanesen verkligen till sin rätt och det är få bollar som inte hittar rätt adress när Abubakari får styra HIFs mittfält. Vi var nog många som höll andan när Mo blev liggande på planen i går och man befarade att det var slutspelat…

Fredrik Liverstam återvände HIF efter sju säsonger i förskingringen. Visst var värvningen av 31-åringen inte lika spännande som Granen, Holger eller Jönsson men med sin erfarenhet så skulle nog Liverstam kunna agera hjälpgumma vid behov. Första säsongen var väl lite si och så då speltiden ströps när konkurrensen (läs Granen, Holger och Charlie) blev för stor. Inför årets säsong stod det även klart att den gänglige mittbacken skulle, precis som Holger, börja jobba vid sidan om fotbollen. Jag vet att han, i samband med att vi hördes gällande det nya jobbet, var tydlig med att det fortfarande vara 100% fokus på fotbollen. Något han med all tydlighet visat de senaste matcherna. Inget gnäll om att han stått utanför truppen utan enbart gnuggat på och väntat på rätt tillfälle. I de senaste matcherna har försvararen cementerat sig i backlinjen och frågan är om han kommer att släppa ifrån sig platsen innan säsongen är slut?

På tal om att gnugga på och vänta på sin chans så finns där en spelare som förtjänar den främsta hyllningen. Andreas Landgren är faktiskt bara 30 år men det känns som att han funnit i klubben i evigheters evigheter. Men det är kanske inte konstigt när han har vigt hela nitton år av sitt liv till föreningen vi alla älskar! Lämnade, som mittfältare, 2009 och återkom, 2014, som högerback. Åkte på en allvarlig knäskada och missade hela 2014. 2015 var han dock tillbaka starkare än någonsin och vi fick se prov på hans kondition när han sprang upp och ner längs högerkanten. Samma år fick han den ultimata belöningen när han blev vald till årets HIFare!

Landgren följde med klubben ner i Superettan och tog en ordinarie plats, inte minst pga sin förmåga att kunna spela på olika positioner. Samma sak under förra året men under sommaren tappade han sin plats och blev förvisad till bänken. Inget gnäll och inga sura miner och när han väl fick chansen, som i seriefinalen mot Falkenberg, så rusade han in och gav, som alltid, 100% även om han åkte på ännu en jobbig skada som skulle hålla honom borta resten av säsongen. Totalt blev det 11 starter förra säsongen och vi var nog många som hade räknat bort Lange inför 2019. Men ack så fel man kan ha…

Inledningsvis stod Landgren åter utanför truppen men, mot Djurgården, var han åter på planen. Tillfälligt tänkte vi…men efter de senaste matcherna så ställer vi oss snarare frågan om mittfältaren inte är i sitt livs form då han levererar den ena högklassiga insatsen efter den andra och, i Alexander Farneruds frånvaro, har Landgren växt ut till en av lagets nyckelspelare. Mot Elfsborg dominerad han mittfältet total såväl bakåt som framåt. Med tanke på hans arbetskapacitet och att han alltid ger sitt yttersta så kan man fråga sig var detta kommer att sluta. Kontraktet sträcker sig även över nästa säsong men fortsätter Landgren på den inslagna linjen så är det inte Granen, Pär och de andra vi kommer att snacka om inför nästa säsong. Nä då kommer den hetaste potatisen vara när klubben tänker se till att säkra upp en trotjänares tjänster för en lång tid framöver…

Foto: Mathilda Ahlberg / BILDBYRÅN

AOH drivs, sedan 2009, på ideéll basis. Vill du ge oss en applåd kan du alltid swisha en slant till 0703890866. Tack!