Lennartsson och HIF blev ingen ”match made in heaven”

Jörgen Lennartsson är ingen dålig fotbollstränare! Och HIF har en tillräckligt bra trupp för att kunna etablera sig i Allsvenskan. Två konstaterande som få är benägna att ifrågasätta. Men varför har då dessa två sidor så svårt att hitta varandra?

Där är få Allsvenska fotbollstränare som kan mäta sig med Jörgen Lennartssons meriter under 2000-talet. Han har vunnit Superettan med Häcken, tagit SM-guld med Elfsborg, cupguld med IFK Göteborg och ledde det svenska U21-landslaget till EM 2009. Lägg därtill utlandsuppdrag i såväl Stabäck som Lilleström. Dessutom har han en bakgrund, i HIF, sedan tidigare och är allmänt känd för att kunna få i hop gruppen på ett positivt sätt. Han bryr sig om sina spelare och inkluderar dem – får dem att känna sig delaktiga. På den punkten finns det nog inte mycket att tveka om. Men vad hjälper det om den positiva andan inte visar sig på planen och de sportsliga resultaten?

Den 23 December stod det klart att Lennartsson, tillsammans med Mattias Lindström, landat uppdraget att förmå HIF att åter kliva upp i Allsvenskan. Efter några tuffa säsonger med, mer eller mindre, lyckade tränarkonstellationer så skulle två ”kultbärare” lösa de utmaningar som varken Olof Mellberg eller Henrik Larsson lyckats med. Till sitt förfogande fick de en trupp som, enligt de flesta förståsigpåare var för bra för Superettan. Men oavsett vad som står på pappret så ska ju matcherna spelas och att det inte skulle gå utan slit, och en rejäl portion tur, blev alla HIF-supportrar varse om redan under förra säsongen.

Visst tog vi oss till Allsvenskan men kvalplatsen säkrades först i den sista omgången och hade det inte varit för en magisk kväll på Örjansvall, där HIF verkligen agerade som ett lag, så hade den Allsvenska fotbollen lirats 50 minuter norrut istället under 2022. Men jätten vaknade i sista sekunden och vi skulle åter få lira boll i högsta serien under detta året.

Inför 2022 var man rörande överens om att man, säsongen innan, saknat karaktärsspelare efter att Granen tvingats lägga skorna på hyllan. Men stommen fanns där och kunde man bara hitta komplement till Brandur, Loeper och Hurken så skulle återkomsten bli en angenäm resa för HIF-supportrarna och en organisation som äntligen börjat få kontroll över såväl ekonomi som den så viktiga ungdomsavdelningen.

Ut med ”dödkött” som Gero, Mbo och Kreida och in med Suljic, Davidsen, Lingman, Almadjed, Kotoko mfl. Erfarenhet blandat med framtidsnamn! Ett perfekt utfört jobb av vår sportchef och plötsligt stod vi med en redan starkt trupp som lyfts ytterligare en nivå. När det sen stor klart att en av seriens mest spännande namn, i form av Taha Ali, var klar för klubben så började vi nog t.o.m. drömma om en mer framskjuten placering än att bara säkra det Allsvenska kontraktet. Sen började eländet…

Wilhelm Loeper och Brandur Hendriksson åkte på skador och plötsligt stod det klart att mittfältsgeneralen missar hela innevarande säsong. Högeryttern, och assistkungen, Loeper låg, i det närmsta, ensam bakom HIFs avancemang med ett finger med i spelet till de flesta av van den Hurks 17 mål. Han lär inte dyka upp på planen igen förren efter sommaruppehållet. Nyförvärvet från BoIS, Sumar Almadjed, kom till klubben skadad och i efterhand tyder det mesta på att även han får vänta med att dra på sig den röda tröjan ett bra tag till. Granen agerade genom att snabbt plocka in Albert Ejupi och en hemvändande Armin Gigovic. Det som gått från ljus till mörker så plötsligt något ljusare ut igen…

Att Taha Ali är en kanonvärvning är vi alla överens om men sen då? Suljic blandar och ger men är ändå, på det stora hela, en fin värvning. Davidsen har dock inte bidragit men den erfarenhet man förvänta sig och bla noterats för två kostsamma självmål. Lingman, som även debuterat i det finländska landslaget, har inte alls hittat rätt och blev dessutom utbytt i ett tidigt skede under gårdagen. Gigovic har haft problem med ryggen och inte gått att känna igen och Ejupi, sett till erfarenhet och storlek, har inte alls motsvarat de förväntningar man kan ha på en spelare som, under sin tid i Varberg, ansett sig vara för bra för Allsvenskan.

Visst, 10 omgångar är avklarade och 2/3-delar av säsongen kvarstår. Men fem inspelade poäng, av 30 möjliga, borde vara en omöjlig uppgift av en trupp som ändå, trots skador, ser betydligt tyngre ut än många av våra konkurrenter. Så var ligger då felet? Enligt Lennartsson levererar man för dåligt i båda boxarna. Något man skulle justera, och hade jobbat på, inför mötet med Mjällby. Resultatet blev ett svagt försvarsspel och obefintligt anfallsspel. I hemmamötet, med Norrköping, förlorade HIF åter knappt men med en ynka målchans så var hemmalaget inte ens värda en poäng. Gårdagen ska vi inte ens tala om då en storförlust, i vår hemmaborg, mot Värnamo, inte är något annat än pinsamt. Och baserat på den hönsgård som HIF bjöd på under sista halvtimmen så ska vi nog tacka Lindegaard att siffrorna inte blev större…

Inför mötet med Värnamo valde klubben att lyfta upp Alvaro permanent i A-laget. För att förstärka anfallsdelen sades det och visst lyckades man spräcka van den Hurks nolla men mer än så blev det liksom inte. Visst är det svårt att få en omedelbar effekt men som en av två assisterande tränare är det svårt att få de effekt som man hoppas på. Det är ändå huvudtränarens röst som hörs mest och därför är jag övertygad om att ett skifte, på den positionen, är den enda rimliga lösningen om det fria fallet inte ska fortsätta.

I klubben finns, sedan tidigare, Hans Eklund. Med lång erfarenhet av uppdrag som huvudtränare, och även av att slita i de nedre regionerna av Allsvenskan, är jag övertygad om att Eklund sitter på en del viktiga nycklar. Åtminstone för att kunna ge det en ärlig chans att försöka undvika bottenplaceringarna i serien. Hur spelet kommer se ut framöver vet jag inte men det enda som är säker är att HIF kommer tvingas spela 20 cupfinaler om man ska ha den minsta chansen att inte åter drösa ner i andradivisionen. Något som skulle vara ett enormt misslyckande för alla i- och omkring klubben.

Lennartsson då? Ja, hans meriter och fotbollskunskaper kan man inte ifrågasätta men frågan är ändå inte om hans ”bäst före datum” nu passerats. Senaste titel bärgades 2015 och sedan dess har han fått lämna såväl Göteborg som Lilleström i förtid. Kanske skulle varningsklockan ringt redan där? Nu är det lätt att vara efterklok och jag är givetvis fullt övertygad om att Jörgen vill väl men när de sportsliga resultatet inte går vår väg så spelare det inte någon roll hur mysigt det är bakom kulisserna. Den här säsongen är långt ifrån över för HIF men i en resultatorienterad värld så måste man agera och jag är rätt övertygad om att det står ett annat namn på huvudtränarens dörr innan det kommande mötet med AIK

/M