Landskampsuppehållet är över och för Sveriges del har det inneburit två högst väntade insatser. Men istället för att fokusera på ”laget Sverige” så har de senaste 14 dagarna handlat om Andreas Granqvist vara, eller inte vara, i landslaget.
Att det svänger fort i fotboll är nog alla medvetna om men för en hyllad landslagskapten har det nog aldrig varit så påtagligt som nu. Förra sommaren blev han hela Sveriges landsfader när han ledde laget till oanade höjder i VM-slutspelet. Plötsligt var han Granen med hela svenska folket och när det ryktades att han skulle avbryta VM, för att vända hem till en väntande barnafödsel, gick hela mediakåren i taket!
Efter 12 år utomlands vände 33-åringen hemåt för att ta klivet tillbaka till sitt älskade HIF i jakten på ett Allsvenskt avancemang. Uppdraget slutfördes och nästa påbörjades. Granen skulle ingå i den ryggrad som skulle etablera HIF i den högsta serien. Men att en spelare inte gör ett lag har vi alla blivit varse om och de flesta kan nog skriva under på att ingen HIFare, under innevarande säsong, nått upp till sin fulla potential.
HIF må vara nykomling men i en förening med Helsingborgs historia räcker det inte med en målsättning om att klara sig kvar utan man förväntas leverera så mycket mer. Och om så ej är fallet så kommer supportrarna, och inte minst media, utse en syndabock. 2019 har det varit Andreas Granqvist som fått ikläda sig den rollen och frågan är om han klara av att vinna den matchen när han, redan på förhand, är rejält nederlagstippad?
Som proffs i utlandet så vill jag tro att man får det mesta serverat på en silverbricka. Som spelare ska du enbart fokusera på att äta, sova, träna och spela fotbollsmatcher. Allt övrigt har du människor i din omgivning som sköter. Ska du tex göra en intervju så får du en tid och plats där du ska infinna dig och sen går du tillbaka till schemat ovan. Utomlands kan du säkerligen göra 1-2 plattmatcher utan att detta når hem till Sverige. Men när du vänder hem, i slutet av karriären, dessutom till Superettan förväntas du dominera totalt och varenda liten passning eller löpsteg skall analyseras. Brinner du dessutom för din klubb, och vill alla väl, ställer du dig plötsligt till förfogande för allt och alla utan att tänka på konsekvenserna…
Inför mötena med Färöarna och Norge började det redan, på ett tidigt stadie, spekuleras om Granen höll tillräckligt hög klass för att fortsatt kunna representera Sverige i kvalet. Ett antal andra namn började lyftas fram och medias drev blev allt hårdare. Man hade unisont bestämt sig för att någon skulle offras och närmast till hands ligger en spelare vars lag gått på halvfart under hela säsongen
Janne Andersson stod dock på sig och när matchen mot Färöarna sparkades igång stod Granqvist, som vanligt, stabilt i den svenska backlinjen. Laget gjorde vad som förväntades och så även Granen som levererade oklanderliga 90 minuter. Närmast väntade Norge och efter Granens stabila insats, och Alexander Isaks två mål, var siktet istället inställt på Markus Berg och kravet på att han skulle få kasta in handduken. Berg är inte lika ”helig” som HIF-kaptenen och befann sig plötsligt ute i kylan.
En seger mot Norge var en självklarhet men i slutet av en svängig första halvlek så fick plötsligt supportrar och media vatten på sin kvarn igen. Granen slår en misslyckad passning till Viktor Lindelöf, Norge bryter och kontrar och 1-0 är ett faktum. Sociala medier går bananas och drevet är åter igång. Trots detta genomför Granen matchen exemplariskt med mängder av brytningar, 84% framgångsrika passningar, och är en av 11 spelare som, till slut, når ett oavgjort resultat på Friends Arena. Besvikelsen är dock stor och utan Berg på planen så riktar man åter blicken mot Granen och ett enda svagt ingripande under 180 minuters landslagsspel.
Foto: Krister Andersson / BILDBYRÅN /
2019 har det inte varit lätt att vara Andreas Granqvist med allt vad det innebär. Man skall finnas där för alla, leda ett Allsvenskt bottenlag, vara kapten i landslaget och samtidigt börja planera för ett liv efter spelarkarriären. Men i mina ögon så är det tränaren, eller förbundskaptenen, som avgör vem som är mest lämpad att spela. Inte vi supportar och inte media. Dessutom både vinner och förlorar man som ett lag och inte som en enskild individ.
Jag är stolt över att vår kapten står upp i såväl klubblag som landslag. Rakryggad och tydlig utan en mängd ursäkter. Jag är stolt över att Granen, trots lockrop från utlandet, valde att vända hem till klubben i hans hjärta för att åter försöka etablera en forna storklubb på fotbollskartan. För mig finns inget annat än att vi HIFare står bakom vår kapten och att vi, tillsammans, säkrar det Allsvenska kontraktet och avslutar 2019 på bästa sätt.
Vi vinner tillsammans och vi förlorar tillsammans. Ingen är större än klubben men nog fasen finns där de som förtjänar en rejäl revansch mer än andra…
Vi ses på Olympia
Lämna ett svar